Sanna Rayman

French maids och skulle kunna-leken

2012-01-30T16:18:00.002+01:00

"Hej skattebetalare! Hur känner du inför det faktum att en del av dina och våra gemensamma pengar subventionerar verksamheter som den här?"

Med denna kommentar postade en vän på Facebook länken till French Maid Service i Sverige, den länk som just nu far som en löpeld genom de sociala medierna. På Twitter postades samma länk, okommenterad och som varandes ett faktum, av bland annat ledarskribentskollega på Aftonbladet och många andra mediepersoner med mängder av följare. Som i sin tur postade länken vidare. Fan vet hur många svenskar som just nu lever i föreställningen att man kan köpa hem en liten dammvippeförsedd stripposering via nämnda företag och göra skatteavdrag för det.

Det kan man förstås inte. Företaget finns inte, det är en fejk, sannolikt avsedd att fungera lite som dirty campaign mot rut-avdraget. Men att företaget inte finns är inte bevis nog, invänder alla de som postat länken som bevis för Alliansens allmänna uschlighet. Frågan är ju om detta företag skulle kunna finnas och om vi då skulle kunna göra avdrag för denna tjänst. För i så fall är ju Alliansen uschlig ändå, som banat väg för sån här eventuell skit som skulle kunna finnas.

Okej. Låt oss ha den stora skulle kunna-debatten. Skulle det kunna hända??

Ett bra sätt att kontrollera saken är att ringa Skatteverket, så det gjorde jag. Pia Blank Thörnroos är rättslig expert på skatteverket och hade redan pratat med SVT när jag ringde. (Grattis till er kampanjmakare som skapade sajten!) Och nej, French Maid Service i Sverige skulle inte godkännas för rut-avdrag. Den tjänsten är snarare att betrakta som posering eller liknande, säger hon.

Däremot är det förstås svårt för Pia Blank Thörnroos att säga aldrig någonsin, aldrig någonstans skulle det kunna hända – i den meningen att Skatteverket inte har ett helt regelverk kring vad anställda i städbranschen får och inte får ha på sig. "Kläder kan vi ju inte lägga oss i", konstaterar hon. (Det är ur denna lilla källa vänstern kommer ösa när denna sajt blir nyhet och debatt...)

Men, säger jag, när det som i detta fall, är uppenbart att affärsidén näppeligen är städningen, utan kläderna på städerskan. Då är avdrag tveksamt?

Ja, säger Pia Blank Thörnroos.

Frågan vi ska ställa oss, när vi nu leker skulle kunna-leken, är alltså: Om ett företag sålde städtjänster med städerskor iförda små heta french maid-outfits, skulle någon enda människa kunna uppfatta städningen – inte kläderna – som kärnverksamheten och affärsidén? Det tror inte jag.

Låt mig ta ett övertydligt exempel som kanske illustrerar det hela bättre. Om jag sålde böcker av guld skulle Skatteverket rimligen beskatta dem som just guld, inte bokmoms.

Jaja, säger flera som köpte hoaxen. Att så många går på fejken betyder väl också något? Att vi inte kunde skilja lögnen från verklighet, säger nog ändå något om samtiden. Nja, säger jag. Vi kan också vända på steken och säga att lögnens framgång säger något om dem som går på den.

Fejksajten French Maid Service i Sverige är vänsterns motsvarighet till illvilliga rövarhistorier av typen "rika flyktingar som kör Mercedes". Lögnen funkar eftersom det finns en målgrupp som VILL tro på den för att den bekräftar deras föreställningar om hur världen är beskaffad. I detta fallet världen som styrs av en galen borgerlighet som vill skattesubventionera poserande strippor.

Att man går på lurigheter kan man inte alltid hjälpa, visst. Men om du gick på detta - eller ännu värre fattade hoaxen men glatt spred lögnerna ändå - bör du nog reflektera lite över om det inte skulle kunna skada samhällsdebatten att bidra till illvillig mytbildning?

Uppdatering:
Tror fasen att jag slänger upp den här på ledarbloggen också.

Wiehes bolag: Ta omedelbart bort Slussensången!

2011-12-19T21:46:00.001+01:00

Vi trodde att det bara var ett oskyldigt lokalpolitiskt funny-ha-ha att låta våra nätbekanta ta del av proggparodin som växte fram över vårt frukostbord förra lördagen. Benny Andersson deklarerade i SvD att han till sist blivit proggare.
”Man mognar”, som Benny motiverade sin strid för en söndervittrad trafikrondell.

Samtidigt, av en händelse, var Sveriges meste proggnestor Mikael Wiehe dagsaktuell med ett nyskrivet alster om Valerie Solanas. Han väljer också de ”stora” striderna och fina nyanserna, så att säga.

– Benny och Micke vore ett fint team. Nu kommer väl snart Wiehe-låten till Slussen, fnissade vi.

Idén var oemotståndlig. ”Benny” fick bidra med en darrande text till Wiehes gamla örhänge. Effekten blev komisk, kan man säga. Vi spelade in låten i sovrummet. Det gick på tredje tagningen – minstingen började skrika av munspelet på de två första försöken.

Uppmärksamheten blev större än vi kunde ana. Det är alltid roligt när fler delar ens humor. Men någon som uppenbarligen inte skrattar är Wiehe själv. Nu har vi kontaktats av Anders Larsson, vd för United Stage, som företräder Mikael Wiehe. Han menar att ”detta är absolut inte tillåtet utan tillstånd utan är ett intrång i upphovsrätten”. Därför ombeds vi nu att ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”.

Litet häpen blir man allt. Och hjärtats lilla fågel huttrar.

Uppdatering.
På många sätt är det här lustigt, men inte bara. Vill därför, on a serious note, skriva att det är glädjande att så många redan har bloggat och retweetat detta och uttryckt stöd för rätten/möjligheten att slänga ihop en satir eller parodi i sovrummet. Nedan ser ni vår brottsplats.

Skurkarna på brottsplatsen.

Slussvisa om aftonen

2011-12-10T20:35:00.003+01:00

När det visade sig att Benny Andersson lekte med tanken att återförena Abba för att rädda Slussen blev det bråttom. Skulle man muta in området kampvisor för Slussens bevarande var det nu eller aldrig.

Tänkt och gjort: jag och The Inslag Santesson Orchestra snodde raskt ihop vårt budskap i form av en protestsång. Sång till en sluss är redan vederbörligen publicerad, tweetad och retweetad, men som en service till den som gärna karaokar eller vill sjunga med för att visa sitt stöd för Slussen publicerar jag här texten. Väl bekomme! :-)

När de hotar, när de säger du ska rivas
då vill jag inte vara med.

Du har båtar, du har hiss och rulltrappa
Du har en gång där man kan slappa.

De säger det luktar kiss där, men det har jag aldrig känt.
Du har sköna toaletter, där man kan få det tänt.

--

När de klagar, när de kallar dig förfallen,
då har de glömt allt du har gjort.

Dina bussar, din trafik längs Mosebacken.
Kallhjärtad rivning är det tacken?

Då flyger mitt hjärtas fågel, och landar vid stadens sluss.
Den kommer per tunnelbana, och byter sen lätt till buss

--

Jag känner stolthet när jag går i cykelgången,
välfärdsstatens sista värn.

Men du har åldrats - vinterfrosten bröt betongen,
Och rosten åt dina armeringsjärn

DIn skönhet den är bedagad, den vittnar om ett långt liv.
Du har sett kärlek, kommers och hundbajs och nattligt fyllekiv.

---

När de klottrat, när de skrivit sista taggen
När hipstern gått med nattklubbsraggen

Finns du kvar där? Vem fick det sista garvet?
Kapitalet eller kulturarvet?

Är du vaken, kan du höra våra röster?
Sten, låt vårt budskap sjunka in!

Det är nog nu, stan ska va som när vi föddes.
Tryck paus - förändra ingenting!

Öppna nu dina slussar, låt Saltsjön välla in!
Dränk råttorna i stadshuset, de fattar ju ingenting.

Halvvägs in i "Happy Happy"...

2011-10-05T12:21:00.006+02:00

Förresten så läser jag Happy Happy. Jag är bara knappt halvvägs och det är rätt tråkigt. Som att läsa flera Mitt livs novell-stories på raken. Historier med existensberättigande, givetvis. Jag inser att detta är erfarenheter som många delar och därför finns det ett naturligt utbyte av att läsa om andras upplevelser. Men att detta har behandlats som en debattbok och dessutom har skapat en rätt eldfängd debatt förstår jag inte alls. Det här är en bok som sorterar bättre i genren livsstil/självhjälp – inte under rubriken samhällsdebatt.

Jag började faktiskt läsa boken mest på grund av debatten/alla de storsågande recensionerna. De gjorde mig lite motvalls. Plötsligt var det en väldig slagsida åt hur ansvarslöst det var att "hylla" skilsmässan, kändes det som. Så när jag beställde hem Svelands/Wennstams alster var det faktiskt med ambitionen att läsa den välvilligt, kanske rentav att försvara skilsmässorna som plötsligt, år 2011, gått och blivit kontroversiella.

För så märkligt är det ordnat här i världen att när Maria Sveland redaktörar ihop en bok om att skilsmässa är bra då autopilotas det fram en massa kritik som i stället hyllar uthållighetens dygder. Det frenetiska skällandet på Happy Happy liksom gjorde skilsmässan till något kontroversiellt, nästan tabu, och det är mycket märkligt för jag har aldrig uppfattat den som tabu förut. Au contraire. Folk skiljer sig ju mest hela tiden, utan att drabbas av några gräsliga sociala stigman. Visst beklagar man ofta ett sprucket äktenskap (vilket jag ska återkomma till) men värre en så är det knappast. Därmed kan man säga att reaktionerna på Happy Happy nästan gav redaktörerna poängen de inte hade från början.

Nej, problemet med Happy Happy är inte att den är kontroversiell i sitt "hyllande" av skilsmässan som utväg. Att denna utväg ibland är enda lösningen är – i mina ögon – en trivial sanning som ingen vettig människa kan ha något att invända mot. Problemet är snarare att bokjäkeln är så rackarns banal. Det är, som sagt, lite Mitt livs novell, kryddat med kulturjournalistiska "spaningar" som ska bekräfta tesen att äktenskapsupplösningar är behängda med en "tystnadskultur".
Så påpekar redaktörerna redan i förordet att:

...hela vokabulären kring separation/skilsmässa är dessutom färgad av tragik: förhållandet "sprack", "gick sönder", "tog slut", "kraschade". Ord som snarare får en att tänka på en våldsam trafikolycka än på den utveckling som skilsmässa faktiskt är. Vi förändras, livet förändras, kärleken förändras. Det betyder inte att livet tar slut.

Vilket avslöjande! Har ni tänkt på att vi säger att relationer "tar slut" när de tar slut? Så förlegat av oss! Och så besvärligt för författarna att också de måste använda denna vokabulär för att...öh...för att det är det som händer. För att det är omöjligt att beskriva dessa slut på något annat sätt eftersom båda inblandade vanligen haft helt andra förhoppningar och därför ofrånkomligen upplever slutet som ett misslyckande. Inte bara, men dock.
Bara några stycken framåt i samma förord förklaras emellertid att skilsmässor gör ont samt att livet är en berg- och dalbana som "gör en yr och kräkfärdig". Härifrån lanseras sedan tesen att skilsmässor kanske "väcker så starka känslor hos omgivningen" eftersom "ingen vill spy"...

Vi vill inte förenkla, skriver redaktörerna. Problemet är att det är det de gör, mer än någonting annat. Tramsiga språkspaningar och banala iakttagelser levereras i parti och minut och kombineras med högstämt tal om att det råder en "tystnadskultur" kring detta heta debattämne. Anrättningen kryddas sedan med lite bitterfittiga "skämt" om att inga män är med i boken för att "det var så svårt att hitta några som höll kvalitén" samt att det finns en skilsmässa bakom varje framgångsrik kvinna.

Jag ska dock inte hålla redaktriserna emot alla de bidragande författarna. Pernilla Glaser är först ut och skriver en fin liten berättelse om hur ett skilsmässobeslut mognar fram och om vilka som är de största ångestpunkterna. (Barnen, förstås.) Det är intressant att ställa hennes berättelse mot nästa - Maria Svelands - som cirklar kring Svelands förtrytelse över sin mors reaktioner, frihetskänslan när hon flyttade, glädjen över att ha många kompisar med mera. Där Glaser överväger sig själv i en kontext, i relation till andra är Sveland nästan uteslutande intresserad av att beskriva sig själv.
Självklart har säkert också Sveland oroat sig över hur förändringar i familjekonstellationen påverkar barn och allt det där, det utgår jag ifrån, men onekligen blir hennes text slående självcentrerad bredvid Glasers.

I grunden måste det förstås finnas "ego" med i en skilsmässa, såtillvida att två olyckliga jag sällan kan skapa ett lyckligt hem åt barn. Men Svelands triumfrop över sitt singelliv ger stundtals intrycket av att hon var barnet i den här relationen.

Well, fuck you too, tänkte jag och gick och köpte en fet jävla borrmaskin och började borra upp mina stringhyllor. Jag kände mig som en übermensch, stark och oövervinnlig, en superhjälte. Till och med detta fixade jag alltså, att borra upp hyllor! (---) Jag har alltid betraktat mig själv som oteknisk och av den anledningen har Olof varit den som borrat och skruvat ihop saker från Ikea...

Är det bara jag eller säger den här passagen mer om författarens tidigare osjälvständighet än om hennes nyvunna självständighet? Nåja. Oavsett vilket är hon att gratulera till emancipationen, det är givetvis frustrerande att känna sig inkapabel jämfört med livspartnern – även om man har sig själv att skylla för den ojämställda situationen.

Om barn närvarar sparsamt i Svelands text är de än mer väck i Mian Lodalens. Mian Lodalen berättar helt enkelt om en gång när hon blev dumpad.
Visst, hjärtesorg suger. Men skriver man en debattbok om skilsmässor med tesen att det faktiskt finns någonting kontroversiellt i ämnet, ja då torde väl den första insikten vara att om tabu alls föreligger så är det inte för att hymens band klipps eller för att kärleken tar slut utan JUST och BARA när andra, dvs barn, påverkas. Att två vuxna människor flyttar isär och slutar ligga med varandra är så att säga varken kontroversiellt eller intressant för samhällsdebatten.

Jag begriper ärligt talat inte vad Lodalens text har i den här boken att göra. En nyckel kan väl möjligen vara att hon av Svelands text att döma hjälpte Sveland att flytta när hon skilde sig...

Svarte Petter efter Oslo

2011-07-25T00:41:00.005+02:00

Tidigt, tidigare än man hade önskat och riktigt orkar med, inträder Svarte Petter-spelet om mannen vi kallar ABB. Från Anders Lindbergs försök att pådyvla hela högern ansvar till Lisa Bjurwalds dito. För att nämna några.
Samtidigt är det många inom denna höger som reagerar väl kategoriskt på dessa ideologiskt och/eller PR-för-bok betingade påhopp. Ser nu hur många med emfas avfärdar att det på något enda vis skulle kunna finnas en politisk skala på vilken både konservativa, liberaler, ABB, SD (eller för den delen sossar) existerar.

Det är såklart larv. Skalan är en skala. Således måste man ge Lisa Bjurwald viss rätt i att det finns likheter mellan hur många SD-are och SD-sympatisörer resonerar och hur ABB resonerar. I sina konservativa stunder har SD i sin tur likheter med högerns konservativa, medan man i andra stunder liknar S. Omvänt innebär detta också att högern i vissa stunder liknar SD, liksom S i vissa stunder liknar SD. Det är inget konstigt med den saken.

Bjurwalds och Lindbergs debatteknik bär likheter i det att de båda verkar ha föresatt sig att göra nästintill hela den politiska skalan till ett icke rumsrent landskap sånär som på deras egen heliga millimeter i vilken vi andra måste samlas för att inte riskera det Bjurwaldska eller Lindbergska pekfingret. Infinner vi oss inte där pådyvlas vi ansvar för onda åsikter i samhället eller rentav ett terrordåd av sällan skådade mått.

Den anklagelsen är ohederlig och oseriös, ja. Men det betyder inte att alla likheter kan avfärdas. Sådana finns och då blir det lite fånigt att – som jag sett flera fellow högerdebattörer göra – försöka påstå att alla paralleller som dras är direkt felaktiga. Det måste de givetvis inte vara, frågan är snarare om de är rimlig grund för de huvudlösa anklagelser som brukar följa.

På exakt samma sätt som RAF eller AFA befinner sig på ytterkanten av den politiska skalans vänsterflygel befinner sig en sådan som ABB snarast på den politiska skalans högra dito. Tungt och obehagligt som fan, men det får vi hacka i oss. Denne ex-FRP:are är rentav lättare att placera högeröver än SD, som vinglar mellan S-nostalgi och konservatism.
Faktum kvarstår emellertid. Vi besväras alla av extrema galningar, både högern och vänstern har dem. Viktigt att komma ihåg är dock att det på intet sätt betyder att vi alla ÄR dessa galningar. Att påstå det är lika orimligt som att missa skillnaderna mellan muslimer och islamister.

Alltså. Ingen är ansvarig för ABB. Ingen bär skulden för hans dåd mer än han. Visst är det så. Däremot har vi alla ett ansvar för renhållning inom åsiktsgemenskaper – eller samfundsgemenskaper – för samhällets skull. De som har störst möjlighet att marginalisera en möjlig och farlig våldsverkare ur en grupp bör också gripa den chansen.

Innan ni börjar ropa misslynt om kollektivt skuldbeläggande: Nej. Det betyder inte att det finns en kollektiv skuld, det betyder bara att vi gör oss dumma om vi blundar för att det sannolikt gör mer nytta när muslimska samfund skickar ut pressmeddelanden och tar avstånd från islamistiska dåd än när katolska grupper gör det. På samma sätt lär ABB besväras föga av liberala och socialdemokratiska avståndstaganden från hans terrordåd, däremot har FRP, SD:are och dylika grupperingar större möjlighet att på allvar marginalisera och ta avstånd från hans extrema uppfattningar så att han faktiskt känner hur icke önskvärd han är inom den falang han tror sig tillhöra.
Det lär svida mer om övriga i gänget som har för vana att kalla andra för landsförrädare tar avstånd än om jag gör det, om man säger så.
Sådana avståndstaganden innebär inte att man erkänner sig vara terroristens bror eller syster. Snarare innebär det att man med all kraft utesluter honom eller henne ur den gemenskap som han eller hon hävdar sig ingå i.

Vad debattörer som Lisa Bjurwald och Anders Lindberg gör är emellertid att de suddar ut skalans alla gränser – ofta på ett påfallande illvilligt sätt. De kastar in varenda liberal och konservativ i lag med SD och SD:s svans och insinuerar sedan att här har manegen krattats för ABB. Det är som om jag skulle framhärda i att om inte Ylva Johansson dagligen tar avstånd från Ulrike Meinhof är det omöjligt för mig att se skillnad på dem.

Jag kan ha fel, men jag tror inte att så många hade blivit imponerade om jag presterade en sådan analys..?

..........

För övrigt anser jag att Widar Andersson bjuder på klokheter idag.

Uppdatering:
Läs dessutom Peter Santesson om det här med ensamma galningar.

Huvudlöst om papperlöst

2011-03-06T11:19:00.004+01:00

Plötsligt blev det dags att kliva in på bloggen. Här har jag inte varit sedan i juli 2010, men nu blev jag så illa tvungen att plita ner lite random kommentarer. Ämnet är diverse argument och anklagelser jag fått höra på sistone i diskussionen om vård och skolgång till papperslösa. Ni får dem punktvis, i ingen särskild ordning och i ohanterligt lång form. Raljans varvat med seriositet. Läs, den som orkar...

1) Du är inhuman.
Kanske en av de vanligaste kommentarerna jag fått under de senaste dagarna och en som verkligen inte inbjuder till några artiga eller sakliga svar. Vad ska jag svara på sånt där? Ge en kommentar på hur min kritiker luktar? Det vore verkligen önskvärt om fler insåg att det inte är ett argument att meddela någon att han eller hon inte är kandidat för deras personliga humanitetspris.

2) Du är inte liberal.
En variant på ovan där kritikern självrättfärdigt utgår ifrån att jag skulle ha ansökt om inträde i den exklusiva liberala klubb som vederbörande tydligen är ordförande i. Lyckligtvis har jag inte sänt in några sådana blanketter, varför uteslutningen lämnar mig tämligen oberörd.

3) Du vill förvägra barn som trillar och slår sig vård.
Nej. Jag vill också påpeka att gömda barn under 18 år redan idag har rätt till sjukvård på samma villkor som andra barn i Sverige. På samma sätt anser jag det självklart att vuxna har rätt till akutsjukvård. Motiveringen till detta är enkel och glasklar. Barn kan inte rå för sin situation och det är en global och mänsklig självklarhet att alltid erbjuda akutvård.
I båda fallen finns hanteringsproblem, ofta beroende på att vården saknar kunskap och rutiner, men rätten finns alltså redan – och den anser jag är helt riktig.

Dock är det ju inte detta vi diskuterar nu eftersom de aktuella förslagen rör en mer generell rättighet till vård samt skolgång. En utvidning till planerad vård och skolgång menar jag innehåller ett antagande om att avvisningsbeslutet inte längre förväntas verkställas. Då kan man lika gärna ge PUT & medborgerliga rättigheter tycker jag.
Omfattningen av just vilken vård som ska erbjudas är förstås under utredning, men för egen del skulle jag finna det smått bisarrt om vi landar i scenarier där en person som vistas illegalt i landet ska kunna köa för tex en höftledsoperation. Kalla mig gärna inhuman. Och köp för all del en deodorant.

För övrigt vill jag påpeka att det påfallande ofta är liberaler som ger mig denna ”du vill barn illa-känga”. Japp, exemplet har uteslutande varit barn. Nu är det som sagt ett dåligt exempel eftersom barn redan har rätten till vård. Men att just detta argument ständigt poppar upp visar inte bara på viss okunskap i frågan, utan också på en reflexmässig faiblesse för billig argumentation av en sort som just dessa liberaler har haft för vana att håna förmynderivänstern för i åratal.
Detta med att trumfa sin åsikt igenom inte med faktiska argument utan genom att vifta med "du bryr dig inte om baaarnen-skylten" är en vana som alla liberaler jag någonsin känt har skrattat åt, för att istället kräva nyktra och principiella resonemang. Nu tycker de inte längre att nykterhet är en dygd, utan går direkt på att tillskriva mig kallhjärtad illvilja. Det beteendet gör min vilja att ingå i ovan nämnda liberala klubb ännu mindre.

4) Du gnäller om skattemedel när det är så lite pengar.
Det har jag – såvitt jag själv vet – inte skrivit någonstans. Däremot har jag - egentligen först i går - utvecklat ett resonemang om en på sikt försämrad betalningsvilja som kan urholka välfärdsstaten. Men vid inget tillfälle har jag yttrat skattebetalargnäll i dess torftiga och inskränkta bemärkelse. Tvärtom har jag uttryckligen sagt, både nu och många gånger förut, att jag inte tror på turism-argumentet och att jag inte inbillar mig att vi talar om några anmärkningsvärda kostnader.
Däremot finner jag det både relevant och intressant att tala om långsiktiga effekter av att införa parallella samhällen där såväl tillgången till som betalningen för olika välfärdstjänster är olika. Den som anser att det perspektivet inte är ett lämpligt samtalsämne får gärna motivera varför. Jag återkommer i alla händelser till några mer långsiktiga perspektiv nedan. (Punkt 9, 10)

5) Det är minsann inte så roligt
En del har förklarat för mig att det "faktiskt inte är roligt att leva som gömd". Jag har även fått höra att jag skulle tycka att papperslösa är någon sorts bekymmerslösa glidare. Det inbillar jag mig givetvis inte. Inte heller har jag skrivit något sådant.

Nej. Det är inte roligt att leva gömd. Inte heller tror jag att det är roligt att vara den stackars sate som inte går under jorden efter att ha fått avslag på sin asylansökan, utan i stället lämnar landet. Men han eller faller förvånansvärt lätt ut ur alla mina motdebattörers minne. Dessa människors välgång och vårdbehöv är det ingen som bryr sig om, trots att det enda som skiljer dem från de papperslösa i Sverige är att de förra lydde avvisningsbeslutet. Det gör ärligt talat att jag tar ganska lätt på de insinuanta kommentarerna som kastas i min riktning.

Tilläggas bör att de båda gruppernas status när det gäller relationen/anspråk på den svenska staten är i stort sett likadan. Ingen av dem har vare sig medborgarens eller asylsökandens status. Det är helt riktigt att det inte är roligt att stå utan svensk vård i Malmö, men det är heller inte roligt att stå utan svensk vård i Mogadishu. Men i den här diskussionen gäller uppenbarligen devisen out of sight, out of mind.

6) Varför tror du att du vet bäst?
Jag måste också nämna ett lite lustigt argument från Frida Metso, som har blivit rent förskräckt över de dåliga liberaler som inte håller med om överenskommelsens förträfflighet:

Det har alltid både fascinerat och skrämt mig att även människor som kallar sig liberaler och menar att 'individen vet bäst själv' så snabbt anser att just invandrare inte 'vet bäst'.

Här tillskriver Metso alltså mig och ytterligare sisådär tio borgerliga debattörer en argumentation som jag ärligt talat inte har hört någon framföra. Det är en jättelustig tolkning av kritiken. Vem har påstått att gömda/papperslösa/illegala inte vet bäst? Jag skulle då aldrig göra det. Snarare förhåller det sig precis tvärtom. Självfallet vet de bäst och självfallet väljer de att gömma sig. Gissningsvis vill snart sagt alla som får avslag för att de saknar asylskäl hellre stanna.

Detta faktum borde föranleda en insikt hos Metso, men det gör det inte. I stället föranleder det henne att tro att politikens och statens uppgift är att skapa ett system som redan från start berättar för samtliga som får avslag att: "Du nu har två alternativ: antingen följer du det här landets lagar och godtar ditt avvisningsbeslut, eller också låter du bli – och för det har vi en särskild budgetpost – och lagstiftning för att underlätta din kommande tillvaro ligger i pipeline."

Återigen, eftersom jag dristade mig till att använda ordet budgetpost här ovan. Nej, det är inte pengarna jag bryr mig om. Inte det minsta. Att jag nämner budgeten är ett sätt att understryka att vi väljer att uppifrån institutionalisera ett i allt väsentligt icke-önskvärt fenomen, nämligen människor som lever på undantag utanför samhällsgemenskapen.

Bristen på logik följer i viss mån av det faktum att Frida Metso har som utgångspunkt att betrakta varje negativt asylbeslut som felaktigt. Jag håller förvisso helt med henne om att "få system är perfekta", men anser att hon i så fall borde arbeta för att göra migrationspolitiken mer i sin smak, snarare än bygga ett parallellt samhällssystem och en andra klassens tillvaro till vilken hon tänker anvisa de människor hon talar om.

7) Det är inget val
Ja, jag vet. Det parallella samhället finns redan. Men idag är det en konsekvens av vår lagstiftning och av dessa individers val. Åtminstone när vi talar med Metso här ovan, förefaller det finnas någon form av val där individen vet bäst.
Maria Wetterstrand däremot använder motsatt argumentation och påtalar gärna att de gömda personerna i fråga inte har några val.

Det här är en småsak i debatten, men likväl en intressant glidning i långt fler diskussioner som berör val och valfrihet. Det florerar en mycket märklig föreställning om att val inte får kallas val annat än om de är roliga och alla alternativen är najs och tilltalande.
Så ligger det förstås inte alls till. Individerna i fråga har, som Metso själv påpekat, "vetat bäst själva" och de har ansett att den papperslösa tillvaron i Sverige är det bästa alternativet för dem. Den fråga vi har att ställa oss är om detta innebär att det är svenska statens uppgift att göra valet gå under jorden ännu mer attraktivt? Jag tycker inte att det är självklart när statens yttersta målsättning för var och en av dessa individer trots allt är en enda sak: att avvisa dem ur landet.

(Nu kommer alla känsliga själar tro att den mening de nyss läste betyder att jag har som målsättning att avvisa alla som kommer hit eller något sådant. Inte alls, verkligen inte, jag har gärna en generös migrationspolitik. Poängen av den är att när en stat har fattat ett avvisningsbeslut för en individ så är avvisningen egentligen den enda unfinished business som finns mellan staten och individen i fråga. Eftersom individen inte är medborgare finns liksom inget annat samröre när beslutet väl är fattat. Och vill man se andra beslut bör man, som sagt, påverka den lagstiftningen.)

8) Brottslingar får ju vård!
En vanlig invändning är att den offentliga sjukvården är till för sjuka och inte en belöning för att man följer lagar. Vill jag att kriminella, fängelsekunder i Sverige tex, ska undanhållas vård också?
Jag tycker egentligen inte att jag borde behöva bemöta det här, så dumt är det. Men okej. Ett lands skyldigheter gäller medborgare och personer som tex är här som asylsökande. Att antingen ta sig in här illegalt eller avvika efter mottaget avslagsbeslut är att placera sig själv i en kategori med få anspråk på staten. Däremot är det fullständigt självklart att en stat har skyldigheter även gentemot de medborgare som är dömda för brott eller för de personer som tex väntar på ett asylbesked.

9) Vi har faktiskt ett problem på sjukhusen
Jo, jag förstår det och den invändningen är faktiskt ett av de argument jag har absolut störst förståelse för i hela debatten. Jag begriper verkligen att det måste uppstå enormt svåra situationer för vårdpersonal och jag kan också förstå att man därför tilltalas av en pragmatisk lösning där man istället för att detta med barn- och akutvård avsätter en slant och helt sonika levererar vård till alla papperslösa, så slipper avvägningarna landa i knät på vårdpersonal. Ja, det är väldigt begripligt.

Men jag tror inte att lösningen är så mycket lösning som folk föreställer sig just nu. Tvärtom kommer det öppna för en hel mängd nya problem. Erik Laakso är inne på detta här och Thomas Gür tangerar samma tema här.

Detta är farhågor värda seriöst beaktande. Inte nog med att vi skapar ett parallellt samhälle, vi skapar också en situation där olika delar av Myndighetssverige bokstavligen ställs i konflikt och en situation där man i värsta fall kommer att åläggas att motarbeta varandra. Säg att skolpersonal misstänker att ett papperslöst barn far illa och misshandlas. Naturligtvis kommer man att dra sig för att kontakta det sociala av rädsla för att polisen skulle kopplas in, vilket skulle kunna innebära att barnet och familjen eskorteras ut ur landet.

Ja, ja. Då får man stämma i bäcken med väl tilltagna sekretessregler, menar många. Se helt enkelt till att belägga myndighetsutövande personal med hårda sekretessregler så att de inte får lov att anmäla gömda till polisen.
Okej. Jag fattar tanken. Men, utgångspunkten för detta är att alla medborgare vill hjälpa alla gömda att undgå polis och stanna olovligen i Sverige.

Det är ett antagande jag inte tycker att vi kan göra utan vidare. Dels för att vi inte kan utgå ifrån att alla är av åsikten att ett avslag på en asylansökan sannolikt är felaktig, dels för att vi inte kan utgå ifrån att det tvärtom inte finns en massa avslagsbeslut som är välgrundade och där det faktiskt ligger i medborgarnas och landets intresse att avvisningen sker. Att då skapa regler som ålägger denna personal att aktivt hjälpa illegala fly undan polisen är faktiskt vanskligt. Så vanskligt att jag undrar om ett förslag som detta ens kan passera Lagrådet. (Kanske någon jurist vet bättre..?)

Med allt detta sagt är den här pragmatiska argumentationen och viljan att lösa problem vi har framför näsan likväl det jag allra mest kan sympatisera med. Men som sagt, jag tror vi skapar en mängd nya problem. Problem som ingen verkar ha någon lust att fundera på.

10) De har jobb och betalar moms
Det här har jag hört några gånger vid det här laget, bland annat från Mattias Svensson. Och det är sant. Men det där är en invändning som man lämpligare riktar mot den som klagar på kostnaden och kostnaden har som sagt aldrig varit skälet till min ståndpunkt. Dock är det ett både smart och behändigt argument om man som Mattias Svensson med flera liberaler eller libertarianer inte har någon direkt omsorg om välfärdssamhällets fortlevnad för ögonen.

För när vi väl har skapat ett parallellt samhälle - vad är det som säger att en del människor inte kommer börja snegla intresserat på det? Jag menar, vi talar en modell med mycket mycket mindre förmynderi och uschlig välfärd. Och mindre skatt! Man betalar moms och får basics som vård och skola i retur. Man slipper rentav integritetskränkande personnummer och sån skit. Tippetitopp!, sa liberalen och startade debatten "alla borde få välja vilket samhälle i samhället de vill ingå i". Varpå folk plötsligt började strömhoppa till det nya sköna lågskattesamhället med minimerad välfärd...

11) Du behöver nog inte oroa dig för det där…
Tyckte du ovan var långsökt? Tja, det beror väl på tidsperspektiv. Men också på uppenbara skygglappar.

Tillåt mig påminna alla om en liknande diskussion som av tradition uppstår varje gång någon dristar sig till att föreslå inkomstprövning av universella välfärdsinslag som tex barnbidraget. Dessa oförvägna personer bankas oftast ner skoningslöst av folk från partihöger till partivänster. Det råder i princip politisk enighet över blockgränserna om att inkomstprövning skulle vara en dödsstöt just för att det på sikt skulle urholka betalningsviljan och välfärdssamhällets grunder. Så ser den debatten ut.

Now. Om ovan är ett giltigt scenario och argument i fallet universellt barnbidrag, vad ska vi då tro om en långsiktig folklig reaktion på införandet av ett parallellt samhälle? Ett samhälle där människor som inte är medborgare får två av de mest framträdande fördelarna av välfärden (vård och skola) mot enbart momsen de betalar vid mat- och klädinköp etc. Vad säger ni? Vilken reform skulle påverka betalningsviljan mest?

Och igen. För en libertarian, vars önskan är att underminera välfärdseländet i vilket fall som helst, är en sån här utveckling naturligtvis inte ett problem. Men jag finner det ganska underhållande att så många gröna gamänger och babyblåa socialliberaler helt har släppt alla sina gamla käpphästar ur stallet.

12) Rule of law, medborgerliga rättigheter och skyldigheter och sånt
Det som upprör mig mest av allt är hur oerhört lättvindigt alla tar på fundamentala delar av samhällskontraktet i sin jakt på att skapa den perfekta tulipanarosen. Hur man utan att tveka lanserar idéer om lagstiftning som står i direkt strid med annan lagstiftning. Hur man dessutom gör detta utan att känna till vad lagen faktiskt säger. (Läs mer om den saken hos Merit Wager.)

Stundtals påminner mig mångas inställning om den ytterligt naiva viljan att ”legalisera civil olydnad” – ett tilltag som i realiteten skulle förstöra hela poängen med civil olydnad.

På liknande vis ignoreras nu den grundläggande poängen med medborgerliga rättigheter och skyldigheter som fundament i ett fungerande samhälle. Man öppnar för att institutionalisera olika nivåer av medborgar/invånarskap, en elasticitet som på goda grunder kan antas skada legitimiteten för hela samhällskonstruktionen och naturligtvis också möjligheten till gemensamma lösningar.

Själv gillar jag klassiker som rule of law, medborgarrättigheter och skyldigheter. Jag vill också behålla möjligheten till gemensamma lösningar, som tex välfärd. Vidare anser jag inte att vi befinner oss i ett läge där oreglerad invandring är realistiskt, även om jag i och för sig kan sympatisera med tanken på en mer utopisk nivå. Förvånande nog är det få av mina åsiktsmotståndare i den här frågan som säger sig vilja ha en helt fri invandring – en hållning som hade gjort deras ståndpunkt betydligt mer rimlig.

Kort sagt. Jag tycker inte att man lättvindigt ska gröpa ur viktiga och grundläggande begrepp. Särskilt inte om de kan antas göra ganska liten nytta samtidigt som de skapar flera av de helt nya problem jag har nämnt. Det finns andra vägar och sätt att göra nytta. Snabba upp asylprocesserna och gör det uppenbart för professionella människosmugglare att rådet ”släng ditt pass” inte är ett gott, utan ett dåligt råd. Se till att avvisningsbeslut faktiskt verkställs snabbt och minimera förutsättningarna för det papperslösa samhället att växa. Gör hellre arbetskraftsinvandring till den föredragna vägen in för dessa människor. Gör mer för de civilsamhälleliga insatser som hjälper papperslösa i behov av vård. Då uppstår åtminstone inte samma målkonflikter mellan samhällets grundvalar och vår önskan att hjälpa. Åtgärda ut de hinder som gör att redan existerande rättigheter till akutvård och barnvård inte uppfylls.

Gör gärna allt detta. Men försök inte inbilla mig att statligt sanktionerade parallella samhällssystem är rätt väg.

Regnbågens brister

2010-07-23T00:21:00.005+02:00

Det verkar ju närmast löjligt att helt plötsligt skriva en postning på bloggen. Men nu råkar det vara så att jag har semester och då händer tydligen de mest märkliga ting. Som att man plötsligt börjar skriva helt utan den anledning som stavas arbetstid. Det jag har att delge er är inget stort alls. Jag noterade blott på Twitter att Elin Grelsson har skrivit en text om hbt-världens inre hierariker. De lägger jag mig egentligen inte i eftersom jag nog snarast måste betraktas som en representant för den andra världen. Dock kom jag att tänka på en liten anekdot som jag dragit flera gånger men aldrig tecknat ned - den om Prideseminariet jag bevistade för några år sedan.

Seminariet i fråga behandlade den sexuella praktiken BDSM och jag satt där och lyssnade på hur en panel avhandlade hur man från bondage- och fetischsvängen ofta funnit sig en smula exkluderade inom hbt-rörelsen. Det verkade råda viss oenighet kring huruvida BDSM-praktik var att betrakta som preferens eller snarare läggning, men de flesta i panelen var dock överens om att den exklusion man förut känt från homo-, bi- och transcommunityn inte alls var lika markant längre. Det hade blivit bättre på senare år.

Det ska erkännas att jag var rätt besviken på hela evenemanget. Jag var där för att jag ville veta mer om bdsm, inte för att få en inblick i vilka rivaliserande falanger, syskongräl och trampade tår som fanns dolda under den lyckliga regnbågsflaggan. Det är, som sagt, hierarkistrider jag tror sköts bäst av hbt-världen själv. Dock gav detta lilla gräl ändå en inblick i hur lik sig världen är - överallt och alltid.

Där sitter man, i allt väsentligt översköljd av en nästintill överseriös frispråkighet och frigjordhet avseende sex i allmänhet och tänker att jösses – här var det kliniskt rent på tabun! Jo jo. Det kunde jag ju tro...

Strax hov en inbjuden representant för den norska s&m-svängen upp sin stämma och förklarade att jodå, det var trevligt att hbt-världen blivit mer öppensinnad gentemot bdsm-folket. Men han tyckte sig ändå se vissa gränser som behövde rivas. Var det ändå inte så att det fanns ett mycket litet utrymme för färgerna gult och brunt i regnbågsflaggan? frågade han uppfordrande sina panelkamrater.

Aldrig, mina vänner, har jag tydligare hört ljudet av ett fett tabu svischa genom luften. Inte ens när jag var fem och kallade samtliga tanter i min mormors syförening för "kossor" (på skoj, jag insåg inte förolämpningsvärdet) såg jag fler leenden stelna samtidigt. Det var faktiskt väldigt underhållande.

Hierarkier i hbt-världen? Jodå, de lär finnas nu med. Och som i alla hierarkiskt uppbyggda grupper kliver människor på varandra för att ta sig uppåt. Tabun är kanske bara ett sätt att ta sats när man klättrar, vad vet jag?

RIP Brita Borg

2010-05-05T11:21:00.002+02:00

Bloggen är i princip insomnad, jag vet. Men jag tröttnade på den, tröttnade på kommentarsfältet som urartade. Kände mig inte hemma här längre. Vi får se, kanske jag återkommer så småningom. Idag ville jag bara bjuda på följande godbit, när vi nu sänder iväg Brita Borg på sin sista vila.

RIP Yves

2009-12-27T21:04:00.003+01:00

I åratal har jag pillat upp små lotter för att - surprise! - upptäcka att jag har vunnit en ring med matchande halsband, en trevlig scarves eller kanske ett väskset - perfekt för weekendresan. I åratal har jag mottagit hans brev och hörsammat hans uppmaning att vårda mig själv med naturens sköna gåvor. Parfymen Cantate, som han inte längre tillverkar, är för mig så förknippad med skärande olycklig kärlek och ljuvt tonårshångel att jag förmodligen skulle falla i gråt om jag fick sniffa på den igen. Barnprodukterna Pomme d'Api återfinns alltid i mitt badrum. Sprättiga vänner har hånat mitt badrumsskåps övervikt på postledes förmedlade skönhetsprodukter, men jag har framhärdat.

När min födelsedag har nalkats har han överraskat mig med en extra gåva. När jag har bytt adress har han skickat med en liten nyckelring att använda till mitt nya hem. Ibland brukar han påminna mig om att det nu är fem, åtta eller tio år sedan min första beställning och därför belöna min trohet med halva priset på just mina favoriter. Till jul finner han alltid ut nya juliga doftljus och dekorationer som jag tilldelas om jag bara svarar inom tio dagar - en tidsgräns som han är ständigt lika generös med.

Nu har han gått hädan.
Vila i frid Yves, hälsar en trogen postorderjunkie. Jag inte bara tror, utan vet, att dina brev kommer fortsätta komma.

Höstens sista

2009-12-12T13:38:00.002+01:00

Säsongens sista Korseld gjordes i veckan. Prat om klimat och bilar och kärnkraft allt det där med miljöministern, som var en kul och bra gäst som så att säga fattade formatet.

Höstens alla avsnitt hittas här.

Dagens Sahlinismer - variations sur le même thème

2009-12-02T16:24:00.003+01:00

Här sitter man med TT:s flöde av telegram och flikar med Saab-nyheter till förbannelse. Sahlin är i Trollhättan. Ingen lär ha missat det.

– 30 dagar är 30 dagar, vi måste utnyttja dem till varje minut och sekund.

– Jag tror verkligen på Saab.

– Här finns en fantastisk kampanda och framtidstro, som jag också tycker är väldigt realistisk.

– Saab är ett fint företag, det är en fantastisk modern fabrik, personalen är kunnig och har under flera månaders tid jobbat hårt med de affärsplaner som vuxit fram.

– Det kommer en tid då vi ska utvärdera vad som gjort och inte gjorts för fordonsindustrin men den tiden är inte nu.

– Nu är det tempo för Trollhättan och Saab och fordonsindustrin som gäller. 30 dagar är 30 dagar och vi ska utnyttja dem, varje timme av tiden.

– Nu är det nationell samling för Saab och Trollhättan som gäller, nu gäller tempo i Trollhättan.

– Vi har 30 dagar på oss att hjälpa till så att Saab har en framtid.

– Jag är övertygad om att svensk bilindustri är viktig för hela nationen, därför måste staten vara beredd att gå väldigt långt.

– Jag tycker att regeringen ska skicka ned folk som sitter här i Saabs lokaler. Det skulle skynda på processen med Saab.

– De skulle finnas på plats här dygnet runt. Det skulle samla alla processer hit.

Ur Fokus för ungefär ett år sedan:

Björn Elsässer har länge försökt få svar på den frågan, utan att lyckas. Problemet är att Saabs biltillverkning aldrig varit ett enskilt bolag, vilket gjort att de sluppit redovisa sina förluster. Själv bedömer Elsässer att företaget förmodligen hade något enstaka vinstår på åttiotalet, men att det i övrigt varit idel röda siffror.
Fordonsanalytikern Matts Carlsson gissar att det kanske handlar om en handfull vinstår totalt sedan starten 1947. Enligt Carlssons uppgifter har enbart General Motors fått pumpa in 25 miljarder för att hålla Saab levande.
– Man kan fråga sig hur ett företag som i minst två decennier har förlorat pengar ändå överlever. Inget annat företag skulle från ägarhåll acceptera att gå med förlust så himla länge innan man lägger ner, säger Carlsson.

Men nu jäklar är det nationell samling! Ett vinstår till ska vi väl kunna skrapa ihop åt dem? Kanske skulle det skynda på processen om vi alla drog till Trollhättan och satte oss i Saabs lokaler?

Vill slåss

2009-11-24T15:42:00.010+01:00

Ibland är det mindre kul att sitta i nära flödet av hela jäkla urvalet av nyhetsbilder. Till exempel idag, när det drösar in helt överjävliga bilder av vanvårdade grisar. Jag vill slåss. Jag önskar medeltid och kinesiska metoder.

Problem

Solution

Du är upphetsad av geografisk karaktär

2009-11-04T17:17:00.000+01:00

Alltså. Bedrägerimejl som körts genom Google translate. Så fina de är! Kanske mina favoriter i hela jäkla inkorgen.

"Vid valet av kontaktar du är upphetsad av geografisk karaktär av var du bor, i synnerhet på grund av känslighet för transaktionen och sekretessen här. Nu är vår bank har väntat på någon av de anhöriga att komma upp för påståendet, men ingen har gjort det. Jag personligen har tappat målet att hitta de anhöriga för 2 år nu, jag söker ditt medgivande att presentera dig som de närmast anhöriga / Kommer Stödmottagande till avlidna så att intäkterna från detta konto värderas till 12,5 miljoner dollar kan betalas ut till dig."

Klart jag hör av mig, Mr Dalvin Brown, från Haledon, nordvästra London.

Inflation

2009-11-03T21:07:00.005+01:00

Jag vet inte vad ni tycker, men nog har det gått lite inflation i begreppet "avslöja"?
För liksom. Idag kom det en hel hoper pressmeddelanden från Centerpartiet som föreslår något de kallar "avstampsjobb". En hel hoper pressmeddelanden alltså.
Detta föranleder följande upplägg på Aftonbladet.se:

Way to avslöja, guys! Läsa mejl, liksom.

Konstruktiv kritik 2

2009-10-31T12:42:00.003+01:00

Det här med att ursäkta sig för att man inte bloggar... Jag vet inte. Nah. Strunt samma. Jag pallar helt enkelt inte. Men tänkte, som sist, bjuda på ett roligt läsarmejl:

Hej Sanna!

Jag tycker du är rolig, på allvar. Du får till kul infall och vinklingar.

Men håret, Sanna! Det får inte hänga fritt!! Det kläder inte dig. Ok, det är mycket som skall fixas på morgonen, jag förstår, men jag hoppas du finner en form av genväg till ett arrangemang av ditt underbara burr som naturen/föräldrarna, skänkt dig. Hoppas du inte tar illa upp, ber om ursäkt i så fall.

Ha en bra dag!!

Man skulle, om man vore en suris, kunna bli förtrytsamt ilsk över dylika invändningar. Men jag kan inte bli det, jag blir bara munter. Det är ju så rackarns roligt. Och välvilligt, på sitt lilla vis.

(Dessutom korrelerar det med nedan mejl på så vis att båda herrarna förefaller önska att jag en vacker dag ska mogna och får en knut eller klut i nacken. Vi får väl se.)

Konstruktiv kritik

2009-09-24T18:28:00.003+02:00

Ibland får man mejl och kommentarer som bara är arga och kritiska.
Andra gånger är det väldigt konstruktivt. Som idag. Massor av tips och råd.
Det tackar jag för. Ty jag är en artig liten flicka...

HUR MAN BLIR VUXEN

HEJSAN FLICKAN LILLA!

DU BÖR NOG SÄTTA DIG NER I EN STILLSAM VRÅ, OCH TÄNKA IGENOM DITT YRKESVAL!

FÖR ATT BLI JOURNALIST, SÅ KRÄVS EN SMULA INTELLIGENS! VEM SOM HAR INBILLAT DIG, OM ATT DU INNEHAR DENNA, VET JAG EJ.
KANSKE DINA FÖRÄLDRAR?
DU VAR DERAS ÖGONSTEN?
DET RÄCKER INTE LÅNGT I VERKLIGA LIVET!

MITT TIPS!
FÖRSÖK SKAFFA DIG ETT JOBB, BAKOM KULISSERNA!
EXEMPELVIS STÄDERSKA PÅ ETT MINDRE PROMINENT HOTELL,KALLSKÄNKA ELLER VARFÖR INTE KASSÖRSKA I EN MINDRE ICA-BUTIK I ÖVRE NORRLAND!

NÄR SKA DU FÅ KLUTEN I NACKEN?

ÄR DU UPPFÖDD PÅ LANDET OCH FICK ÄTA EFTER GRISARNA?

Premiärnerver

2009-09-24T14:24:00.003+02:00

Premiärnerver hade jag, vet inte hur mycket det syns. Men det blev kanske inte det myspysigaste avsnittet vi gjort i alla fall.
Mona Sahlin var höstens första gäst i Korseld.

Imponerande

2009-09-16T13:01:00.002+02:00

Expressen trumfar ut allt man kan anmärka på i Monas intervjusvar genom att bjuda på en felstavning galore. I rubriken.

Super

2009-09-10T08:52:00.003+02:00

Jag är typ så här supertalang. De gav mig en badge, så jag har bevis också. Najs! :-)
Värt att notera är att jag får sämst score i rankningskategorin "personligt varumärke". Jag behöver således en gimmick. Any pointers?

Humor

2009-09-09T14:22:00.005+02:00

Genom intervjuer med dryga tusentalet kvinnor världen över har psykologiprofessorerna Cindy M.Meston og David M.Buss funnit en del svar på det här med sex, läser jag i Berlingske Tidende. En av slutsatserna som nås är följande:

"Mænd finder de fleste kvinder i det mindste en smule seksuelt attraktive, mens kvinder næsten ikke finder nogle mænd seksuelt attraktive".

Jahaja. Ändå löser det sig mest hela tiden. Sicken tur. Vi får även veta att kvinnor använder sex som "dressyrmedel", samt som "wellness-medicin".

En annan konklusion är att kvinnor enligt studien tänder mer på humor än på muskler. Tja, låter troligt. Fast ibland kan man ju rentav säga att muskler är humor. Men i de fallen uteblir den där tändande gnistan, av någon anledning...

Skördetid

2009-09-05T11:06:00.007+02:00

Snart får jag min iFån. Trevligt. Låt oss fira denna nära äpplet-upplevelse med annat på samma tema. Den här är pimpad av en påhittig tysk, om jag förstått saken rätt.

Men det finns ju fler som är påhittiga.
En kille i japan klippte och klistrade lite ute i trädgården.

Resultat - äpplen med äpplet! Cute.

Heteronormativt så det sjunger om det

2009-08-22T13:21:00.007+02:00

Ståhejet kring Caster Semenyas VM-guld är gör mig så arg och ledsen. Satt framför tv:n i går och hörde en eller annan sportkommentator konstatera att det ju inte är första gången som manliga kvinnor gjort väldigt bra ifrån sig i idrottssammanhang, men att då brukar de ofta "dölja" sin avsaknad av kvinnlighet med smink eller ibland rentav peruker och andra attiraljer som gör dem mer kvinnliga. Men eftersom Semenya så att säga inte hymlar med att hon är manhaftig så blir reaktionerna så här. Så berättas det att jodå, hon har en kvinnas könsdelar och är uppfostrad som flicka. Men däremot vet vi inte hur hon ser ut på insidan i stort och smått. För det behövs en mer grundlig könsutredning.

Jag förstår verkligen att sydafrikanerna blir upprörda. Däremot tror jag inte att man behöver sluta sig till att det här handlar om rasism. Snarare är detta en mycket mycket obehaglig heteronormativitet. Normativt så det sjunger om det!!

Dessutom är det så förbannat snålt. Det finns en liten grupp människor i världen vars könstillhörighet är, tja, vag och svävande. Så, hur tänker alla de som vredgas över Semenyas guld? Vill de att denna lilla grupp borde ha sitt eget OS?

Heteronormen "härskar" och innebär i de allra flesta fall att det blir en minuspost att ha en lite mer flytande könstillhörighet. I tävlingssammanhang som detta kan det för kvinnor som Semenya istället innebära ett plus och en fördel.
Det ska vi jävlar i mig bjuda på utan att gnälla och ifrågasätta. Hon vann, punkt slut.

Ordningsförseelse Hillegren

2009-08-18T12:15:00.004+02:00

Blev till slut tvungen att skriva något om Ordningsförseelse Hillegren, trots att jag helst ville stanna i vacation mode.

"När jag satt och läste det där uppslaget om våldtäkt fann jag det intressant, inte för att Hillegren sa "ordningsförseelse", men därför att de olika exemplen i artikeln verkligen skildrade, förtvivlat tydligt, hur svårt det här med våldtäktslagstiftning är.

Ja, jag fann helhetsintrycket så intressant och tankeväckande att jag faktiskt helt missade att bli upprörd över Hillegrens ordval. Intervjun med kvinnan som våldtagits i flera år, mina funderingar kring hur svårt det blir när ord står mot ord i ett sånt läge. Men hur jag likväl inte vill att det ska vara lätt, just i ett sånt läge.

Så gick dagen och jag noterade att bloggosfär och Twitter sjöd av intresse för artiklarna. Eller snarare, sjöd av intresse för Hillegren. Jag tänkte trött att det var ju själva f-n att vi alltid får debatter om det simplaste och samtidigt minst intressanta. För kontentan av de där artiklarna var ju full av nyanser. Ett antal fall beskrevs. En intervju som skildrade ett komplext fall. En artikel om lagstiftningen.

Allt detta och ändå zoomar samtliga in på en mening, uttalad av en person och fiskar därefter fram sin allra högrödaste bloggilska, lättåtkomligt förvarad i översta byrålådan."

Hela här. Annat skrivet på temat våldtäkt här.

Playtime is here

2009-08-05T11:28:00.010+02:00

Sommarlovet smygstartades med karaokesång inför några hundra tusen stockholmare i Prideparaden. Om jag inför det här undrade hur det skulle gå att sjunga för så många – och nykter, så insåg jag snabbt att blygsel inte är ett alternativ i en Prideparad. Här gäller bara att suga i sig och skicka ut glädje. En helt absofuckingfantastisk upplevelse. Har aldrig varit så toppad i hela mitt liv.
Så jag gör som medsångerskan Iso och lånar bild från åsiktstorpeden Kazarnowicz, hoppas det är ok.

Men nu är det alltså semester på riktigt. Omvärldsbevakning, be gone! Solen skiner. Fil med bär äts. Daggvått gräs beträds med bara fötter. Gamla vänner söks upp och i morgon ska jag bekanta mig med strutsar. Livet leker, kort sagt. Räkna inte med mig på bloggen på ett tag.

of a beautiful hatbox for two

2009-07-25T19:54:00.003+02:00

Fortfarande inte särskilt sugen på att blogga. Kanske kommer suget tillbaka sen, efter den efterlängtade semestern som börjar om sisådär en vecka.

Under tiden rekommenderas en titt på en gammal Disneypärla till tonerna av the Andrew Sisters. För några minuter sedan gick jag och nynnade på låten, två ögonblick senare sitter jag och tittar på en ljuvlig favorit som jag inte sett sedan barnsben. Yay internet!

Vad säger telefonen? Jo "brrriiiing"

2009-07-15T21:46:00.004+02:00

Jag är inte helt hundra om det är videon eller låten också. Men charmad blir jag. Och videon är enligt Whoa gjord i en tagning på Coop Forum några stenkast från mig. Och så en liten Take on me-flirt på slutet. Kul kul.

Bakom en dörr i trapphuset

2009-07-15T07:45:00.002+02:00

Skriver idag om familjen i Uppsala och allt som rullas upp kring detta. Och om de oundvikliga frågorna om vem som bär ansvaret.

Men, i fall som det i Uppsala, vad kan samhället göra då? Nu kliver man förstås in. Men det är många år för sent för barnen i fråga.

Skolinspektionen tar nu upp fallet och ställer ett antal frågor till kommunen. Frågorna är desamma som vi alla ställer oss. Hur har detta kunnat ske? Vems är ansvaret?

Sanningen är väl att detta har kunnat ske för att vi inte har samma grad av kontroll i varje familj i landet som vi har, eller snart får, i fosterhemmen. Ingen kommer hem till samtliga familjer i riket fyra gånger per år och kollar läget. Få skulle hävda att det vore en bra idé om något sådant infördes heller. Åtminstone inte i en situation frikopplad från de känslor som händelserna i Uppsala ger oss.

Hela här.

Kan själv

2009-07-14T15:06:00.001+02:00

Idag skrivs det en vers om okynneskonsumtion av vård.

Förkylda gnällspikar kommer vallfärda till vårdcentralerna. Läkare och sköterskor kommer, i rädsla över att förlora en kund, inte våga säga nej när medborgarna, nu utrustade med patientmakt, bankar på mottagningsdörrarna.

Samma linje brukar ingå i Stockholmsoppositionens argumentation när man kritiserar det faktum att antalet läkarbesök har ökat sedan Vårdval Stockholms införande. Att fler får tid och går till doktorn framställs ibland som någon sorts överkonsumtion. Som ett slöseri med vård, alldeles i onödan.

Med tanke på att det inte ens råder enighet om huruvida konstnären Anna Odells visit i vårdsystemen var ”onödig” har jag svårt att se varför man skulle döma ut människors aktiva val att gå till doktorn som ”onödiga”. Så roligt är det faktiskt inte att hänga på vårdcentralen.

Populus plus plysch

2009-07-09T10:49:00.003+02:00

För ett drygt år sedan, kanske två, var jag och lyssnade på Åsa Linderborg. Hon pratade om klass och om att hon ofta såg klassförakt i det där som kallas god eller dålig smak. Dansbandsmusik och plyschsoffor nämndes som exempel på arbetarklassattribut som andra såg på med despekt.
Hon hade lika gärna kunnat nämna Tomas Ledin. För han ingår definitivt i den där kategorin kulturyttringar som vi gärna distanserar oss ifrån. Sådant som är för simpelt, utan edge, för folkligt.

Jag ska inte låtsas att jag är annorlunda. Jag gillar inte heller Tomas Ledin. Men jag skulle inte sätta pengar på att jag aldrig stått och hojtat ”Dansa på min mage, ryck mig i min svans” på ett sommarsvettigt dansgolv någon gång. Lyckliga rus gör en stundtals något inkonsekvent…

I alla fall skrevs det igår om medelklassen, Ledin, Hägglund, Linderborg, Sahlin och Jackson. Och sen blev jag tvungen att skriva lite till på ungefär samma tema - vanligt folk/populism/eliter/yada yada - på ledarbloggen.

Take that!

2009-07-05T14:53:00.004+02:00

Ännu en gång har modiga och engagerade ungdomar tagit tag i saker och ting och handgripligen tillrättavisat såväl lyktstolpar och soptunnor som uteserveringar och fönsterrutor för dessas solklara samröre med marknaden och rasismen.
Jag sänder en tacksamhetens tanke till de modiga i Hamburg och beger mig ut för att i solidaritet med dessa hjältar sparka lite på kvarterets glasinsamlingsigloo – ty den är ett riktigt kapitalistsvin om du frågar mig.

Problemen skjuter vi framför oss

2009-07-05T13:25:00.002+02:00

DN har ett långt och läsvärt reportage från Rosengård.

Det finns en polisstation i Rosengårds centrum. Men polisens specialkommendering för Herrgården utgår från den Shellmack som attackerades under kravallerna före jul. Här står ofta tre, fyra eller fem polisbilar med en stor husbil i centrum. I den sitter åtta deprimerade poliser när Dagens Nyheter knackar på. Ytterligare två är på väg in.

De är hitkommenderade från Kristianstad, Laholm och Helsingborg, för Malmös poliser räcker inte för att bemanna denna uppgift.

Känns det som ni gör en viktig insats här?
En lång tystnad brer ut sig.
– ”Ja”, ska du svara, säger till sist en av poliserna till en kollega och försöker skämta om det politiskt korrekta svaret man borde ge. För ingen i den stora husbilen tycker att man gör en viktig insats med denna dygnetrunt bevakning.

– Om man pratar med allmänheten här i Herrgården säger de att vi gör en bra insats, säger Anna som tillhör närpolisen i Rosengård. De vågade knappt gå ut förut. Men själva problemen som finns här, de skjuter vi bara framför oss.
(---)
På väg ner genom Herrgården möter den första polispatrullen för kvällen tre män från Irak.
– Vi är så tacksamma att ni är här, utbrister de i munnen på varandra och överöser poliserna med lovord. Jag hoppas att ni fortsätter att vara många poliser här.

Dagens Nyheter får gärna fotografera männen men när vi frågar vad de heter blir de oroliga.
– Vi har barn och dom killarna, som bråkar, dom är farliga. Vi vågar inte säga vad vi heter.

Borde inte ni vuxna hjälpas åt att hålla ordning här?
– Vi vågar inte. Men varje gång det brinner i Herrgården gör det ont här, säger en av männen och lägger höger hand över sitt hjärta."

Hemma

2009-07-05T10:49:00.005+02:00

Jaha. Hemma från politikerveckan, där allting var sig likt. Och jag noterar att allting är sig likt även utanför Almedalen.
Oh well. Min vecka i siffror torde kunna sammanfattas ungefär så här:

Antal dagar jag var på plats: 7
Antal ledare/bloggposter/mikrobloggar: ca 20
Antal paneler jag suttit i: 3 (RFSU, SEKO, Svensk Scenkonst)
Antal paneler jag modererat: 1 (Privattandläkarna)
Antal redaktioner jag ingått i: 3 (SvD, Korseld, Makthavare.se)
Antal partiledartal jag såg/hörde: 5 (Ohly, Olofsson, Sahlin, Hägglund, Reinfeldt)
Antal genomförda Korseldsavsnitt: 2 (Falkvinge, Hägglund)
Antal taxiresor: 0
Antal försök till taxiresor: 2
Antal karaokekvällar: 1 (En ny Almedalstradition är skapad!)
Antal efterfester jag bevistat: 0 (Jäpp. Jag gör som Reinfeldt: tar ansvar.)
Antal försök att bevista efterfest: 1 (Ok, ett misslyckat försök gjordes, men endast två i sällskapet var välkomna in. Jag var inte en av dem, om någon nu trodde det.)

Lärdomar. Nästa år ska jag skriva mer och panela mindre. Eller åtminstone börja ta betalt för panelandet.
Nu ska det bli skönt med lite normala arbetsdagar.

I Almedalen

2009-07-03T18:42:00.002+02:00

Ränner runt i Almedalen och hinner inte med hälften av vad jag borde. Allt är som vanligt alltså. Men, det har skrivits en del. Idag om Göran Hägglunds tal igår kväll. I går om något Beatrice Ask borde banka på trumman för. I förrgår om ett seminarium arrangerat av Tvärdrag. Bland annat. Och så har vi hunnit med att göra två avsnitt av Korseld. Gäst i onsdags var Rick Falkvinge och idag gästade Göran Hägglund.

What the effing crap

2009-06-21T16:37:00.001+02:00

Roligt.

"Vi pratar inte om förbud"

2009-06-21T10:45:00.003+02:00

Vad passar väl bättre än att avsluta midsommarhelgen med en text om sprit och cigarretter? Det görs idag på ledarsidan med benägen hjälp av Beckett, Läkartidningen och SKL.

"Den frågan ställer de sig aldrig, paternalisterna. De har fullt upp med statistiken som visar att vi möjligen och årligen kan rädda ett och ett halvt liv där och två komma tre liv där. Visserligen bara om vi förbjuder något mot sisådär några miljoner människors vilja. Men viljor intresserar inte paternalisten. Inte ett dugg faktiskt. Paternalisten är en mycket resultatinriktad typ.

Redan innan kvinnan hunnit grensla graven är paternalisten på plats, ser jag i Läkartidningen (24-25/2009). Under rubriken ”Ska kvinnan vara nykter när hon försöker bli gravid?” utreds alkoholens påverkan på ett foster i de allra första veckorna. Jag blir inte förvånad av informationen att foster är känsliga för alkohol, däremot över den föreslagna åtgärden – nämligen att påpeka för kvinnor att de helst ska avstå från alkohol även innan en graviditet är konstaterad.

Det betyder i klartext att kvinnor som är öppna för graviditet ska låta bli att dricka, punkt. Utifall att, liksom."

Förresten hade jag en nätledare i går, om att storleken har betydelse. Och störst betydelse har liten.

"för en ansvarsfull politik för Sverige och dammsuger bakom soffan"

2009-06-19T11:24:00.004+02:00

Jösses så dåligt jag bloggar. Det beror på att jag har varit i tur och ordning lycklig, sjuk och sen mer lycklig. Ni får hålla till på Svd.se och ledarbloggen, det är dit jag förlägger min, ähm, arbetsmoral.

Men skit i mig. Idag ska ni läsa Korseldskollegan Katrines roliga ledare, utformad som Fredrik Reinfeldts Facebookfeed. Mycket underhållande! Och så väcker den ju dessutom minnet av Dyslesbisks likaledes skojiga moderna klassiker Facebook für Führers.

Glad midsommar!

Otillfredsställt behov

2009-06-13T19:41:00.004+02:00

Det är helt oundvikligt. I grovsoprummet placerar alla sina uttjänta tv-apparater, golvlampor, mikrovågsugnar och skrivare. I mitt hus är soprummet snart fullt eftersom andelen elektronik ständigt fylls på och aldrig hämtas då husets hyresgäster egentligen inte får slänga sådant där.

Det har varit likadant på alla ställen jag har bott. Då och då en lapp från hyresvärden, som påminner om att det inte är tillåtet och hänvisar till soptippen - belägen halvvägs till Arlanda - eller till insamlingarna som genomförs av kommunen på vissa platser och tider någon gång sisådär varannan månad.
Det hjälper aldrig.

Folk är lata, folk har ont om tid. Inte allt folk äger en bil, och bussar och tunnelbanor trafikerar vägen till soptipparna dåligt. Alldeles uppenbart finns det ett behov av nya sorters tjänster på området. Att döma av hur folk agerar verkar det rentav finnas en förväntan att sophanteringen ska lösas av samhälle eller hyresvärd.

Mitt lilla huvud tänker att det här inte borde vara så svårt. En hundring till på hyran och tillåtelse att ställa el-varorna i grovsoprummet hade räckt utmärkt. Varför uppenbarar sig inte tjänsten som möter behovet?

Hej och hå

2009-06-10T10:40:00.002+02:00

Har en text idag om småpartier i EU-valet och 2010, apropå lite intressanta siffror. Det blir väl några mejl på det kantänka. Jag har säkert skrivit något förargelseväckande idag med.

Pratade förresten lite på samma tema i Studio Ett i P1 häromdagen också. Den, ähm, något tillspetsade fråga som Eric Sundström på Aktuellt i Politiken och jag fick resonera kring var huruvida Piratpartiet vitaliserar demokratin eller var dess dödgrävare. I huvudsak måste man förstås säga att PP vitaliserar. Men så är det ju mitt jobb att problematisera och krångla lite. Lyssna här.

Handfasta råd och tips

2009-06-06T18:52:00.009+02:00

Jag har under våren frågat mig själv många gånger varför jag över huvud taget gör något så fåfängt som att prenumerera på en massa tidskrifter och magasin. Jag hinner ju ändå aldrig läsa dem. De senaste två utgåvorna av Neo är fortfarande inte helt lästa. Det ligger två i princip oöppnade Kingsize på soffbordet och inte heller har jag ens bläddrat i de fyra nummer av Damernas Värld som ligger under dem i högen. (Däremot har jag redan slarvat bort läppglanset jag fick som tack för prenumerationsbesväret...)
Och så vidare, i all oändlighet...
Hemmet har kort sagt varit en plats för sömn och tvättande av kläder, knappt ens matintag har skett här under de senaste månaderna. Men ikväll, när jag har en efterlängtad hemmakväll, minns jag varför jag ändå håller mig med prenumerationer. Det är så här...

När man har en deadline för en text och inte kommer igång med skrivandet, då författar man larviga blogginlägg, skrotar runt, funderar och betar av olästa blaskor-högen. Nyss klämde jag till exempel ett nummer av Glamour. (Yep, valde den som krävde minsta möjliga ansträngning.) Tänkte efter detta äventyr bjuda på några citat som jag av olika anledningar finner lustiga. (fetningarna är mina)

1) Artikeln handlar om att vara beroende (?) av sol och solande och flankeras - utöver bedövande vackra solbrända kroppar - av matnyttigheter som ett litet test där du i en handvändning kan få veta huruvida du är solberoende genom att besvara frågor som "Är solande det första du tänker på när du vaknar?". Ett annat varningstecken beskrivs i själva artikeltexten:

Som när soldyrkaren bedyrar att hon har smörjt sig med SPF 20 och återapplicerat varannan timme och ändå av någon konstig anledning blivit purpurfärgad. Det finns till och med de som undviker att gå till sin hudterapeut när de vet att de solat mer än de borde.

2) Artikeln handlar om att få en snyggare mage inför sommaren och består huvudsakligen av tips. En sidoartikel på temat handlar om Britney Spears och hennes "berömda bräda". Bilder på hennes mage från 1998-2009 illustrerar pedagogiskt. En kändistränare vid namn Gunnar ger i texten sin analys.

Och precis som hennes magmuskler har karriären blivit lite lösare i kanten sedan 2002 när hon berättade för Oprah Winfrey att hon gjorde 500 till 1000 situps före varje uppträdande - men det är farligt att räkna bort Britney.

– Även när hon slarvar med träningen så har hon "muskelminne" säger Gunnar Peterson.

3) Artikel på resetema. New York är resmålet som beskrivs. Snabbmatställen och gym som besöks av kändisar rekommenderas. Vi får även veta att man kan gå till ett Institute Beauté på Upper East Side. Där ges bland annat den omåttligt populära behandlingen...

Stiletto RX där silikon injiceras in i trampdynan varje halvår. Resultatet blir snygga och fräscha fötter med fotkuddar under som gör det möjligt att gå oå skyhöga klackar dygnet runt. Givetvis bär doktor Levine alltid höga Manolo Blahniks, till den vita doktorsrocken.

– Jag älskar att trenden har ändrats och att kvinnor nu kan vara slavar under modet utan att behöva vara slavar under en hemsk fotsmärta, säger Suzanne Levine.

Dagens lärdomar blir således:

- Ha en hudterapeut du kan kalla din. Skolka inte.
- Räkna inte bort Britney, det är farligt.
- Var slav utan att vara slav. Nu är det smärtfritt.

Easy as pie!

Oförargligt är också förargelseväckande

2009-06-06T16:00:00.005+02:00

Idag har jag en optimistisk nätledare. Oförarglig och ganska banal trodde jag rentav.
Men se det var den inte. Faktum är att det är fullständigt omöjligt att skriva en text som nämner Piratpartiet och som inte förargar. Såvida man inte bara går upp i extatisk brygga det vill säga. Men om man nu inte är extatiskt lagd, vilket jag kanske inte riktigt är - åtminstone inte på området politik - så är det alltså omöjligt att inte förarga.

Dagens text kreddar i stora drag PP:s förmåga att engagera. Man har hakat tag i viktiga och aktuella frågor som på ett eller annat sätt berör integriteten. Fildelningsfrågan är inte den enda, men den är i någon mening startpunkten för piratrörelsen, det torde vi kunna enas om. Brottet jag begick i dagens text var alltså att dra de bredare penseldragen, som ju är att PP intresserar sig för ett smalare knippe politiska frågor än övriga partier. Då får jag genast mejl som meddelar mig att PP minsann är hur breda som helst - de har politik både rörande datalagringsdirektivet och patenträtten. Och mycket mer.

Kära piratpartister och anhängare. Jag är inte er fiende - jag är också integritetsvän - men lyssna nu: JAG VET! Det handlar inte bara om fildelning. Det finns fler frågor under PP:s paraply. Jag vet, jag vet, jag vet.

Men. På samma sätt som jag emellanåt tar mig rätten att nämna Socialdemokraterna utan att redogöra för samtliga deras ståndpunkter på välfärdsområdet måste jag kunna nämna PP utan att för den sakens skulle förväntas infoga fyratusen tecken om PP:s politik innan jag kan återgå till det resonemang texten skulle handla om.
(Det är ju en jäkla tur att S alla medlemmar inte gör samma sak, då hade både jag och inboxen havererat för länge sen...)

Så ja. De integritetsrelaterade frågorna är oerhört viktiga! Men faktum kvarstår: politiken består av mer än så. Det finns relevans även i analysen att PP gör en medveten poäng av att inte utveckla någon politik på andra områden. Det innebär i praktiken att man säger att vi kommer att finnas så länge vi behövs på dessa områden - sen lägger vi ner.
Jag säger inte att det är något fel i det. Det är ett mer lobbyinriktat sätt att ägna sig åt politik på, som kan tjäna som välbehövligt komplement till de bredare partierna, men det är inte detsamma som att engagera sig i helheten av politiken.

Kort sagt. PP:s möjligheter att verka i politiken förutsätter att det finns ett politiskt "etablissemang" som tar hand om allt det andra. Eftersom jag vet att det finns en viss lättstötthet i de PP-supportande kretsarna ska jag kanske understryka att man faktiskt inte måste läsa in något fientligt i det konstaterandet, jag bara noterar att det är så symbiosen ser ut i partifloran vi har just nu. Jag vore en usel ledarskribent om jag inte klarade av att göra också den analysen, eller om jag bara mäktade med att skriva om en enda sak hela tiden.Och om jag får fler mejl som innehåller rants om "de stora mediehusen", "etablissemanget" och "överheten" så skriker jag snart. När nu Falkvinge har ju lovat att det ska vara slut med hojtandet kanske vi kan köra den grejen lite? I mean jeez! Kan vi prata normalt nån gång!?!?

Jag vet inte om det har med (nollnings)maskulinitet och femininitet och göra eller vad det är, men som kvinnlig ledarskribentska måste jag få meddela att det är helt olidligt. Det är mycket möjligt att Falkvinge har rätt i att vanliga nyhetsmedier bara reagerar och agerar på "kontroversiell och högljudd", men sådana som jag reagerar tvärtom. Och fråga er för all del - hur skulle ni själva reagera på tjugofem mejl i följande genre?
Hej, du är så jävla okunnig. Typiskt gammelmedia....
Oh fun! Let's talk!

----

Så. Det var bara det. Ett inlägg i kategorin tuppjuck.
För övrigt sammanfattar Ingerö slutdebatten i SVT häromdagen på ett skojigt vis.

Ode to joy

2009-06-06T15:11:00.001+02:00

Jag är glad. Förstärker detta med en mupp.

Skjuta gatubarn? Självfallet inte!

2009-06-04T18:42:00.003+02:00

De är på honom igen, min favvominister Eskil Erlandsson! Fyy!!!
Denna gång ska det skapas kvällstidningsdebatt av det faktum att vår jordbruksminister tydligen (det kan mycket väl vara rejält överdrivet, jag har inte lyssnat på inslaget) har sagt att en lösning på ett tilltagande vildkattsproblem kan vara avlivning. Alltså att skjuta de herrelösa katterna.

Naturligtvis är det alltid sorgligt att avliva djur, men det är faktiskt inga konstigheter. Hellre avlivning än lidande är en tumregel vi bör hålla fast vid, trots vår disneyfierade samtid.

På Aftonbladet uppstår så en så kallat "het debatt bland läsarna". En läsare ställer den intelligenta frågan "Ska vi skjuta gatubarn också?" Jag hoppas verkligen att Erlandsson aldrig tvingas besvara denna dumhet.
Men, om så ändå skulle ske finns det bara ett svar som kan matcha en så korkad undran:

– Nej, självfallet inte! Gatubarnen ska vi stryka kärleksfullt över spenarna.

Du ÄR borgerlig...

2009-06-04T07:44:00.004+02:00

....du har bara inte erkänt det för dig själv än...
Det är ämnet för dagen. Samt skillnaden mellan att vara riksdagsledamot och EU-parlamentariker.

"Tydlighet är förstås bra, men allt beror på detaljnivån. Jag är inte odelat positiv till tanken på att exempelvis Gunnar Hökmarks eller Christofer Fjellners händer skulle fjättras alltför hårt vid Anders Borgs. I riksdagsvalen må det vara värdefullt att få löften att pricka av i efterhand, men EU-parlamentarikerna har – och bör ha – mer svängrum.

– Partibeteckningarna blir ju som ett hinder, upprepar kvinnan frustrerat i Ring P1.

– Är du helt säker på det? hojtar jag mot min radio. Det kan ju faktiskt vara din politiska självbild som behöver förnyas!

Kom igen damen! Gillar du Marit Paulsen och har förtroende för henne är det naturligtvis också henne du ska ge ditt kryss. Allt annat vore ju knasigt.

Särskilt på söndag."

Borta bäst, hemma Las

2009-06-02T23:10:00.003+02:00

Det blev lite mer om Las i dagens text. Temat är sabbatsåren utomlands. Då när kidsen åker ut och är au pair, plockar druvor, backpackar, serverar och står i butik. Åren som sedermera kallas fantastiska... För man har ganska lite ansvar och är ganska mycket nyfiken. Kan man verkligen bara vara det i andra länder?

Under denna tid brukar den i världen strövande ungdomen inte omfattas av den svenska modellens välmenande omsorger. Men märkligt nog gör man ändå ingen koppling mellan det där fantastiska borta och det mer prosaiska och hårdreglerade hemma. Snarare tvärtom.
Väl hemma konstaterar man att där ute i världen är arbetsmarknaden lite mer otrygg. Ibland är detta också sant, men spelar det någon roll när tryggheten på hemmaplan bara finns i teorin, men i praktiken är onåbar för den som ännu inte fått in foten?
Allting beror på vilka villkor man föredrar här i livet. Sådana som är lite mer otrygga, men som erbjuder dig möjligheten att smaka erfarenheter? Eller sådana som erbjuder dig utanförskap, tristess och stagnation i trygghetens förklädnad?

För i själva verket är ju villkoren värre här hemma än på andra håll i EU. Detta tänkte förmodligen inte Marita Ulvskog på när hon igår krävde ett toppmöte om ungdomsarbetslösheten i samband med det svenska ordförandeskapet. Den största lärdom som Sverige skulle kunna dra ur ett sådant möte vore att ta bort de trösklar som vi medvetet låter torna upp sig framför ungdomarna.

Diskussionen om Las turordningsregler förs förvånande sällan bland de ungdomar de påverkar allra mest. Det samtalet pågår snart sagt uteslutande i de politiskt aktiva lägren. Ständigt återkommer påståendet att utan Las intrikata system vore ungdomens villkor förpassade i rännstenen.
Märkligt. För vet ni?
Jag har aldrig hört någon beskriva sin tid i en arbetsmarknadsåtgärd som fantastisk.

Smågodis

2009-05-27T07:55:00.002+02:00

Nu när den obligatoriska a-kassan vaknat till liv igen, när Moderaternas kärlek till Las verkar lika trofast som Maggie Gyllenhaals i Secretary och när regeringen hittar på politiserade ägardirektiv till AP-fonderna finns det anledning att påminna sig om annat. Om det som är bra. Det gör jag i dagens text.

Faktum är att det har hänt väldigt mycket bra saker på sjukvårdsområdet under Alliansens tid vid makten. Kömiljarden som sporrar landstingen att korta köerna med villkorade morötter ser hittills ut att fungera – även om vi får vänta med en slutgiltig dom tills efter november, då effekterna ska mätas.

Men, okej. Avregleringen av apoteksmarknaden har föranlett en del kritik både från höger och vänster, men lagen om valfrihetssystem, som alltså innebär att alla Sveriges landsting ska ha ett vårdvalssystem på plats senast den 1 januari nästa år, har däremot utsatts för förvånande lite kritik. Socialdemokraterna har i stora drag accepterat vårdvalet som princip, även om de försöker sätta käppar i hjulen. Exempelvis förklarade de i sitt sjukvårdspolitiska program som presenterades tidigare i vår att de var för vårdvalet, men emot en fri etableringsrätt. Lite som att hävda att man är för konceptet smågodis, men emot att det finns affärer som tillhandahåller de där lådorna som folk själv får plocka godisbitarna ur.

Etableringsrätten och konkurrensneutraliteten var några av de saker som Göran Hägglund fick lite oroliga frågor om när han talade på Vårdföretagarnas årsmöte igår. Socialministern försäkrade att det inte var hans ambition att låta de privata vårdgivarna bli ”en liten utväxt” på landstingen. Han vill ha något större – och svaret på ”Hur stort?” ska ligga i patienternas händer.

Utmärkt. Det är där makten över vården ska ligga. Med den inställningen i grunden kan Sverige på allvar börja fundera över sjukvård som en framtida exportvara.

Lästips, pyssel och annat

2009-05-24T22:57:00.003+02:00

Ett litet tips, om ni skulle ha missat. En av de i mitt tycke mest intressanta miljöpartistiska bloggarna därute författas av Tomas Melin. Inte alltid överens med sitt parti. Just därför intressant.

För övrigt vill jag ha mer fritid. Långhelgen drabbade mig med denna insikt. Plus detta - som gjorde att jag plötsligt hörde hur min stora pyssellåda ropade längtansfullt. Jag har försummat den.
Pysselsättning, sa Mona Sahlin med despekt i partiledardebatten häromdan. Jag säger: nedvärdera inte pysslets läkande krafter.

Och apropå pyssel bevistade jag Konstfacks vårutställning idag och såg, förstås, bland annat Anna Odells Okänd kvinna. Jag trodde att det skulle föranleda stor skrivklåda och en lång bloggpost, men det gjorde det inte. Jag har väldigt lite att säga. Hennes poäng, så som hon själv har beskrivit den, är helt enkelt inte i synk med verket - och det skulle mest kännas elakt att skriva en lång text för att påpeka det. Så jag låter bli.

De svenska domstolarna fick sig förresten en både rättmätig och rolig smäll för sin saktfärdighet i ett verk i kategorin textil. Broderad samhällskritik.

Vänta. Nu hör jag pyssellådan ropa på mig igen...

When I should give you flowers

2009-05-22T18:41:00.006+02:00

Mina föräldrar brukade ibland sucka lite över att vi barn alltid kom ihåg "fel" saker från olika sommarresor och annat. Låt säga att vi hade varit och tittat på ett eller annat slott eller dylika uppbyggligheter, vilket föräldrarna såklart gärna berättade för några bekanta varpå de vände sig till mig eller lillebror och frågade om vi kom ihåg förra sommaren etc etc....
Då kom vi inte riktigt ihåg.
Tills vi påminde oss att man fick sjukt mycket pommes till grillkorven i den lilla kiosken utanför slottet. Eller att vi hade fått varsin jättestor glass i kategorin "tivolistrut". Eller nåt annat oväsentligt och föga uppbyggligt.

Idag var jag på Björkö och Birka. I allra högsta grad uppbyggligt och trevligt. Men nu, några timmar efter hemkomst, står det redan klart för mig att även om det var intressant och lärorikt så var den stora behållningen hur vackert det var. För idag har jag sett: Gullvivor, mandelblommor, blå violer, styvmorsvioler, tjärblomster, hundkex, förgätmigej, smultronblommor, maskrosor, smörblommor, blommande hägg, syren samt äppelträd.

Och för att verkligen återgå till barndomen bör en notering på förtäringsfronten tilläggas: I trakterna kring Mälaren hjälper benämningen "skånsk" inte mycket om man de facto inte kan.
Inte kan göra skånsk kalops, alltså... Å andra sidan går det inte sedan den där Creutzfeldt–Jakobs sjukdom kom och förstörde allt.

Men en ljuvlig dag. Birka rekommenderas.

I'll do it!

2009-05-20T07:25:00.002+02:00

Vad ska vi göra nu, när prussiluskorna är så få jämfört med på 80-talet? Vem ska hytta uppfordrande med fingret åt kidsen, vem ska slå ner på bristen på anständighet, hyfs, sunt förnuft och god moral? Nån måste ju göra't?

Tja. Eftersom Mattias Svensson läste upp ett sånt förträffligt moralistiskt citat från, japp, Svenskans ledarsida anno 80-tal, vid seminariet igår antar jag att jag får axla manteln. Ska försöka vara lite mer moralistiskt uppfostrande framöver. För barnens skull.
Nå. Ett trevligt seminarium och en trevlig rapport var det i alla fall.
Och det genererade dagens text.

Därtill har Svensson funnit att det statliga Medierådet har fungerat mer som en balanserande kraft än som en panikpådrivande dito. Inte heller detta var riktigt vad han hade förväntat sig, men han konstaterar samtidigt att ett viktigt skäl till att vi har en mer nyanserad debatt idag sannolikt beror på mängden röster. Naturligtvis kändes moralpaniken mer kraftig och unison förr, i det knappa radio- och tv-utbudet. Medielandskapet ser onekligen lite annorlunda ut idag.

Man anar nästan en besvikelse hos rapportförfattaren, som rentav funderar högt kring om DN inte är lite väl datorspelspositiv, när till och med ”slashasar som inte ens lagar mat själva” skildras som vore de blott en charmig kulturyttring. Jojo. När fan blir gammal blir han moralisk. Och gud köper Grand Theft Auto ...

Kanske behöver människan moralpaniken på samma sätt som seriehjälten behöver sin ärkefiende, funderar jag. För det blir ju nästan trist när Svensson och Öholm står där och är rörande eniga om att statliga institutioner i den uppfostrande kategorin (som Medierådet och Folkhälsoinstitutet) bör läggas ner. Vad ska en ungdom av idag behöva göra för att ställa till med lite hederlig gammal moralpanik, liksom?
Så lanserar Öholm en egen vinkel, nämligen den att moralpaniken visst lever, fast på andra områden. Han viftar med ett papper med orden ”Bevara äktenskapet – mamma, pappa, barn” och konstaterar förnöjt att ”Nu blev det tyst härinne. Nu fick ni moralpanik.”

Och just ja. I går skrevs det om skolans rödgröna risker. Och så bloggades det om fenomenet Auto-tune the news.

Söndagssynder

2009-05-17T13:52:00.002+02:00

Jag helgar söndagen genom att arbeta. Dessvärre känns det inte så syndigt som man skulle kunna önska.
Natalia Kazmierska har undersökt en påstådd syndexplosion i Strasbourg. Hennes artikel i Expressen är träffsäker, underhållande och rekommenderad läsning.

Och på tal om underhållning. Ingerö har hittat en karta.

Själv ska jag arbeta klart och därefter gå och ta mig en glass. Och tänk! Plötsligt blev det lite syndigt ändå.
Eller kanske ändå inte. Glassjäveln kan ju ha samåkt hit...

Trevlig ockupation blev otrevlig

2009-05-17T00:28:00.003+02:00

Ekot rapporterar följande:

Bråkigt vid demonstrationerna i Lund
Ockupationsfestivalen i Lund började lugnt och trevligt, men har under eftermiddagen utvecklats illa och blivit stundtals kaotisk. Ett 20-tal personer har frihetsberövats och minst en person har skadats.

Kaos och bråk? Dålig utveckling?
Så tråkigt. Ockupationer som brukar vara så mysiga...

Fredagstrams

2009-05-15T16:36:00.005+02:00

För en gångs skull är jag på gott humör. Månen är halv och messar inte med mig. Det väller inte glada och arga mejl som är roliga att besvara. Solen skiner. I kväll ska jag på tjefest hos en väninna som hann bli morsa innan hon ens hann bevista en tjejfest. Detta är således hennes första. På agendan: ölbuffé och samtalsämnet "Mens, en klassfråga?" Åtminstone står det så i inbjudan. Nu är ni allt avundsjuka va?!

Förresten så vill Pär Ström göra videointervju med mig om genushysterin, med anledning av dagens text.
Hmm. Jag tror liksom att jag och Pär Ström inte är helt överens alla gånger. Vad tror ni, kan det bli en trivsam krock? Jag tänker att jag kanske ska ställa upp på villkor att han slutar använda ord som genushysteri.
Vad sägs, har vi en deal där Pär?

Idag önskade jag mig på Twitter att Maskinen aldrig hade släppt "Alla som inte dansar". Då hade de nämligen kunnat göra det nu och så hade vi haft en sommarhit att älska i år. Denna lilla önskan genererade ett tips (för vilket vi tackar Grovt Initiativ) på en låt som jag missat. Att jag missat den har nog ingen bättre förklaring än att jag är gammal, men skit i det. För oss som tänkte come to mama redan när Mackan/Fattaru gick loss i "Söt du är" för hundra år sen är det här förstås en fullt naturlig utveckling.
Japp. Då tar vi helg.

Leave them kids alone!

2009-05-15T08:12:00.003+02:00

Inspirerad av en könsrelaterad incident vid Uppsala universitet slår jag på dagens sida ett slag för arbetslinjen.

Några handläggningsmånader senare fick pappersbläddraren sitt straff: de högre akademiernas version av skamvrån – officiell kritik av hans beteende.

Nu tänker jag våga mig på att föra en grupptalan. Gruppen jag menar är alla vi som inte vill jämföras med bojar. Vi som vill slippa att utbildas om härskartekniker. Vi som avskyr att gruppcoachas om värdegrunder. Vi som ogillar att medvetandegöras om genusstrukturer i kontorslandskapen. Vi som hatar att teambuildas av fan och hans queera moster.

Kort sagt, jag talar nu för alla de som gillar att...eh...jobba på jobbet. Det enda vi ber om är att ni i den andra gruppen ska lämna oss i fred. Låt oss bara jobba. Snälla?

It's a win win, really! Jag är snäll och rar mot alla när jag inte tvingas tänka på mig själv som en boj, till exempel.
Och det är väl egentligen bara det som man önskar uppnå, eller?

Kanhända en ljusnande framtid?

2009-05-12T07:46:00.003+02:00

Dagens text handlar om Centerpartiet, vad som redan är bra och hur det kan bli om det blir bättre. Typ.

Centerns främsta styrka just nu är emellertid takhöjden. Man kritiserar varandra utan pardon. Ungdomsförbundet är vad ett ungdomsförbund ska vara, det vill säga ideologiskt drivet och bångstyrigt snarare än en mer politiskt korrekt version av sitt moderparti.
Stämman saknade inte hetta i debatterna. Det bråkades om integritet, EMU och energipolitik, men det bråkades med respekt.

Efter stämman lämnade visserligen några partimedlemmar partiet då de inte fick igenom sina krav om att riva upp FRA- och Ipred-lagarna. Detta möttes bland annat med ett blogginlägg från riksdagsledamoten Staffan Danielsson. ”Ni behövs”, skriver han och ber sina meningsmotståndare att stanna kvar i partiet trots nederlaget. De flesta stannar också kvar. Och även om de är bittra nu är de en av anledningarna till att man kan konstatera att Centerpartiet går en hållbar utveckling till mötes.

Okej, så man nådde inte hela vägen, men bara en sådan sak som att Annie Johansson – en av ”kverulanterna” i FRA-debaclet i höstas – nu har valts in i partistyrelsen bådar gott för integritetsfrågornas framtid i Centern. Eller är det någon som vill hålla andan i väntan på att Moderaterna belönar Karl Sigfrid på motsvarande sätt?

iLike

2009-05-10T22:36:00.001+02:00

Vore vi på facebook hade jag satt en tumme upp. Vackert.

(M)er och (M)indre kreativt

2009-05-10T21:30:00.005+02:00

Tokmoderaten gillade min text om Sumpan häromdagen. Och när Tokmoderaten gillar saker förefaller han gå extra mycket i spinn och vara kreativ och tokfantasifull - på ett i ärlighetens namn ganska omoderat vis.
Det tycker vi om. Särskilt när jag får vara prinsessan Leia i en sedelärande dröm om kommunala pengar.

På andra håll testas annan moderat kreativitet. Det går sådär...

Som sagt. När det kommer till musik - åtminstone där musikern inte är död - är det fortfarande synd om högern. Och alldeles särskilt mycket i Sverige.

P.S. Förresten var det här lite rart. Hittat hos Inslag. D.S.

Hey big spender!

2009-05-08T12:15:00.001+02:00

Dagens text handlar om det faktum att många kommuner, till exempel min, är big spenders också i kristider.

Sundbyberg är ett sådant exempel. Företagsklimatet må vara gott, men hur står det till med omsorgen om skattebetalarnas pengar?
På måndag ska kommunstyrelsen fatta beslut om neddragningar i skolan. I år och under 2010 försvinner totalt runt 26 miljoner ur skolans pengapåse. Förra måndagen däremot, beslutades om en kommunal borgen på 65 miljoner kronor för bygget av en ny konsthall, som därefter ska stödjas med 3 miljoner per år. Vidare lägger kommunen 7 miljoner på en baseballarena, då man siktar på att hålla VM i kommunen. Ett friluftsbad är planerat, 40 miljoner går den simturen på.

Över huvud taget är området fritid – inte skola – vinnaren när Sundbyberg budgetprioriterar i kristider. Mot att idrottsrörelsen förbinder sig att arbeta drogförebyggande lovar Sumpan ungefär 250 miljoner kronor till idrottshallar med mera.
Det låter ju trevligt. Men på bekostnad av skolan? I en kommun vars skolresultat är ett av de sämsta i länet? Har man ens funderat över att det kanske skulle kunna fungera hyfsat drogförebyggande att låta bli att dra ner på skolan?

Do it yourself

2009-05-06T00:20:00.003+02:00

Nä men eller hur!? Varför vänta på att en eller annan extremistisk rörelse, någon terrorgrupp eller en flock religiösa fanatiker ska storma in och meja ner demokratin? Bättre förekomma än förekommas - kom igen, vi gör det åt dem!
Om du skriver ihop en liten ordbok över avvikande inslag, så ordnar jag en inverterad inbjudningslista riktad mot folk med taskig attityd.
Aldrig igen ska mänskligheten behöva genomlida en minut av, eh, dålig stämning. Never again, I tell you!

(Jag sa ju att det skulle hjälpa...)

Apa, the tic

2009-05-05T22:18:00.002+02:00

Jag tänker att det är lite som tricket att gå till damrummet när man väntar på sin mat på restauranger. När man kommer tillbaka är det där trista väntandet över och maten står dukad.
En motsvarande mekanism har vanligen inställt sig när jag meddelat här på bloggen att jag inte ska blogga på ett tag. Då plötsligt kommer lusten och inspirationen att skriva - en lust som går lite på sparlåga just nu. Cylindrarna tänder inte, inget triggar som det ska.

Så nu säger jag det. Jag tar en liten paus på en vecka eller tre.
That oughtta do it.

Yrkar bifall för slidkransen

2009-05-05T21:02:00.002+02:00

En gång i tiden intog jag en negativ hållning till RFSU:s uppfinningsrikedom när det gäller nya ord. Snippan föll mig liksom inte på blygdläppen, det var något anorektiskt över det hela - en skepsis som utvecklades här, komplett med bild som fråntog en kollega matlusten och allt.

Men, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Snippan är säkert bra att ha i dagissammanhang, även om jag får erkänna att jag tycker att den ska hålla sig undan de svettiga lakanens hägn även framöver. Vad jag däremot fullt ut accepterar - och välkomnar även på ledarbloggen - är dagens lansering från RFSU - slidkransen.

När pressmeddelandet kom från RFSU häromveckan och stolt meddelade att snart var det dags för "årtiondets språkförnyelse" bävade jag, det ska jag villigt erkänna. Men slidkransen är faktiskt ett förbannat bra ord eftersom det inte ljuger. Därför förtjänar det omedelbar upptagning i den kvinnliga anatomins ordbok.

"This is a reliable site, not a social site"

2009-05-04T17:01:00.004+02:00

Jag har gått och hoppats på att vi ska smälla upp Korseld och annat rörligt SvD-material på Youtube och blir därför mycket nöjd över att detta nu sker. Än nöjdare är jag med att lanseringen av det hela görs skämtsamt, småfånigt, med självdistans och utan överdrivet självmedvetet poserande. Kort sagt: jag gillar min arbetsplats!

Läs Fredric Karéns/SvD.se:s blogg om saken.

Smart tänkt

2009-05-03T21:54:00.002+02:00

På Twitter ramlar jag över följande fantastiska dokument över otur när man tänker. Eller som det heter på twitterspeak: fail whale... Kul är det hur som helst.

Fritt fram

2009-05-02T11:01:00.005+02:00

Jag hör att smittspridningen av influensan - som inte längre får kallas svininfluensa för att inte fulstämpla fläsket - verkar bromsa in.
Så bra, då kan vi sluta tvätta händerna och börja nysa folk i ansiktet igen.

Tre problem

2009-05-01T12:23:00.004+02:00

Så här blev veckans avsnitt av Korseld. Det tar sig, sakta men säkert. Den här gången var det kanske lite väl puttrigt och trivsamt i studion, men hon är ju rackarns trevlig den där Wetterstrand...

Idag är det visst en så kallad tidningsfri dag, men en nätledare har jag totat ihop.

"..när Miljöpartiets Maria Wetterstrand i gårdagens Korseld fick svara på om hon skulle ut och demonstrera idag blev svaret nej. "Lite för mycket röda fanor för min smak", sade språkröret.

För Miljöpartiet är inte vänster, inskärpte hon. Och nej, Miljöpartiet är inte vänster i alla delar. Det är ett av problemen för de rödgröna. Ett annat problem är Vänsterpartiet. Ett tredje är Socialdemokraterna.

Det är alltid en fråga om ”från vad” och ”till vad”. När Alliansen bildades gjorde man en grej av det. Man annonserade samarbetet direkt och meddelade medierna. Det kan kallas simpel PR, men det finns också en annan dimension. De band som knyts inför allas beskådan är svårare att klippa. Ett eventuellt misslyckande blir dubbelt så nesligt, vilket i sig fungerar som en sporre. Man vill leva upp till de förväntningar man har skapat. Alliansen har också kunnat hämta mycket av sin näring i historien. Visst bildades den med sikte på valet 2006, men borgerligheten har ju försökt enas förut – och misslyckats. Man kan med andra ord säga att grunden för Alliansen lades långt tidigare. Läxorna var lärda, tiden var mogen. Man visste ”från vad” man var på väg och ”till vad” man ville. Till makten, självklart. Men också till enigheten.

För de rödgröna finns inte samma grund att stå på. Visst har man samarbetat, men alltid på Socialdemokraternas villkor. Nu försöker man bygga något helt annat. Och målet är att man ska fixa detta på första försöket, utan att misslyckas. Det kommer inte att bli lätt."

Är en kobåjsare fler än tusentals pirater?

2009-04-29T17:53:00.004+02:00

Får man tillfälle att använda de enorma mängder mingelbilder från allsköns galapremiärer på bio som finns i bildarkiven måste man naturligtvis göra det. Således pryds dagens text av en bild där författarinnan Unni Drougge står på röda mattan "med sällskap". Det står nämligen sällan mer än så i de tillhörande bildtexterna. Tänk att i denna enorma bildgenre är oftast bara halva persongalleriet namngivet. Övriga är rätt och slätt reducerade till "sällskap". Sicket öde, va?!
Hur som helst. Det skrivs om alltså om Drougge, pirater och cowboys och låter ungefär så här:

"...när författarinnan lade ut sin bok Boven i mitt drama kallas kärlek som ljudbok på Pirate Bay som ett slags protestaktion mottogs detta med förtjusning i Piratsverige. Donationerna strömmade in som tecken på uppskattning. Måhända gällde inte uppskattningen primärt författarskapet, men hey, Drougge fick ju betalt i alla fall!

Detta kan hon göra nu, i ett läge när få andra författare och artister gör samma sak. Men när/om alla gör det kommer förstås inte donationerna att strömma in på samma sätt. Över huvud taget kan man fråga sig om donationer och välgörenhet verkligen är den bästa födkroken för kreativa yrken. Men, i väntan på den gåtans lösning rasar fildelningskriget vidare på samma, föga konstruktiva, sätt.

Således reagerar skivbolagsadvokaten Peter Danowsky mer cowboy-likt än konstruktivt när han nås av nyheten att Tele2 gör som Bahnhof och slutar lagra kundernas användaruppgifter åt hans klienter. ”Vi får väl se när den dagen kommer, om de vågar trotsa domstolen” sade han i måndags, och förklarade även att ”Om Tele 2 intar den här attityden (...) blir det en skärpning av lagen i framtiden”.

Såpass? Törs man påminna Danowsky om att han inte är lagstiftare? Att han vill ha skärpta lagar är faktiskt inte detsamma som att så ska ske."

För övrigt är det dags för Korseld igen. I morgon gästar Maria Wetterstrand. Nåt särskilt ni vill hälsa henne?

I scream, you scream, we all scream for pork plague!

2009-04-28T21:15:00.005+02:00

– Containment is not a feasible operation, hörde jag den där WHO-Fukuda säga i radion när jag vaknade i morse. Det lät väldigt ödesmättat. Resistance is futile, typ.
Fast lite läskigt är det. Det känns lite onödigt, vi har ju redan en massa sjukdomar. Men, okejrå. Nu är det så och vi får väl se hur det går. Man kanske borde hålla sig ifrån tacos och annan texmex, just in case...

Under tiden är det dags att hitta på lite smeknamn för vår pandemi in spe. När det nu ska skrivas så eländigt mycket behövs det variation i rubrikerna, tänker jag. Se det som en alarmistens synonymordbok, från mig till dig.

Svinfluensa
Sugghosta
Pork plague
Fläskflunsa
Galtfeber
Särimners hämnd
Nassesnuva
Oinking disease

Rubriken på denna bloggpost är för övrigt tagen från ett reklamvykort som jag plockade på mig i New York en gång. På kortet står:

I scream
you scream
we all scream
for pork loin

Kortet är upptryckt av the National Pork Board, som tydligen residerar i Des Moines. Nu vet ni det. Nöff nöff.

P.S. Waldemar skriver sansat. Där hittade jag oxå länken till Google maps karta över misstänkta fall & fall som lett till döden. D.S.

Mitt hjärtas skri i världen...

2009-04-26T14:56:00.006+02:00

Jag genomlever en dipp i humörkonjunkturen. Som alltid gäller att det inte finns några quick fixes. Det sitter små demoner på mina axlar och säger onda saker om hur ingenting kan eller kommer gå väl här i livet. De låter oerhört övertygande. De installerar hämningar, oro och känslovurpor - som jag sedan ska behöva ha besvär med att montera ner. Jag längtar efter att vara lojal, men saknar objekt för lojaliteten. Idag är ångest i sanning min arvedel och löddriga skyar styvnar.

För bara ett halvt dygn sedan var situationen den omvända. Då var det allomfattande kärlek, glädje och djup ömhet inför nära och kära för hela slanten. En mycket bättre känsla än dagens motsägelsefulla likgiltiga panik.

Kort sagt.
Jag lider denna vackra aprilsöndag av svår bakfylleångest. Turligt nog vet jag att det är bra att humöret skiftar. Att den här bottenkänningen tjänar som god kontrast mot andra, gladare dagar.

Detta är händelsevis lite av temat i ett inpass jag gör i morgondagens Obs i P1. Fast då handlar det inte om krisen i mitt humör, utan om den ekonomiska. Temat i serien är ideologierna och vad krisen eventuellt gör med dem. Ismer och schismer, typ.
13.45 i morgon kan man lyssna på detta.

UPPDATERING
Lyssna här.

De skapar åtminstone inte monster

2009-04-22T23:31:00.003+02:00

Idag skrevs det förresten lite om Konstfack igen. Förvisso ett intressant ämne att tvista rundor om, men jag måste ändå säga att jag är mycket nöjd med den svenska konstscenen just idag. Detta då den har den goda smaken att inte skapa monster som nedan.

Frank Zappa och Per Schlingmann

2009-04-22T19:27:00.005+02:00

Ramlade över en oerhört skön replikväxling hos den andre Johan Norberg, som jag måste delge er. Det är ur en intervju med Frank Zappa från 1973 i Sveriges Radio. Journalisten Tommy Rander försöker få Zappa att säga usch och fy bubblan för kommersialismen.
Det går sådär...

Rander: – The music business is quite commercial, you would agree with that I think?
Zappa: – All businesses are commercial, thats why they're businesses.
Rander: – Yeah but this is a very commercial business
Zappa: – Well I don't understand that, why can you single out the music business to be more commercial than the hardware business?
Rander – Allright! it is a commercial business then?
Zappa – All businesses are commercial.
Rander - Eh... Allright...

Vet ni förresten vad Frank Zappa har gemensamt med Per Schlingmann? Jo, de har båda (snart) varit gäster i ett program som heter Korseld. I morgon är det nämligen dags för mig och Katrine att tampas med Schlingmann. Vad tycker ni jag ska fråga honom om?
Tills dess, nöj er med Zappa i Crossfire. Ämnet är rockmusik, obsceniteter och censur. Fina grejer.

"Skingra er, här finns ingenting att se."

2009-04-20T23:14:00.004+02:00

Och Den hälsosamme ekonomisten gör under rubriken "Naturnyhetsrätten" den absolut bästa och roligaste kommentaren på Wolodarskis med råge utskällda text från i helgen...

Enligt naturrätten kan man ju genom att blanda sitt arbete med naturens resurser etablera äganderätt. Genom att bruka jorden kan man alltså bli jordens rättmätiga ägare.

Kan man, genom att förmedla en nyhet, också bli nyhetens enda och rättmätiga förmedlare? Låt oss ta ett exempel. Antag att DN är först på plats vid en allvarlig bilolycka. Man ser framför sig DN:s reporter:

"Skingra er, här finns ingenting att se. Ni som har betalat er prenumeration kan läsa om saken i morgon i stället."

(Jag måste dock säga att även om Wolodarski drar iväg på ett sätt jag inte tror är särskilt konstruktivt, så förstår jag inte varför folk blir så iniH upprörda att de säger upp prenumerationer och håller på. Jag menar, vem vill bara läsa saker utan minsta tuggmotstånd varje dag, texter man håller med om till punkt och pricka och kan hylla och RT:a och geniförklara? Oenighet om ny teknik, nya medier och internet är inte mer dramatisk än någon annan oenighet. Har alla människor förlagt sina löständer eller vad är det frågan om?)

Kuperad terräng

2009-04-18T11:42:00.004+02:00

Första Korseld är avklarat. Svårt är det. På vilket sätt förklarar jag i en post på ledarbloggen.

En notering lite vid sidan om är att det är fascinerande hur mycket mer kommentarer kring utseende det blir när man exponeras med bilder större än ett frimärke. Så snart första artikeln om att Korseld skulle göras var utlagd infann sig de första kommentarerna som förklarade att Katrine ser ut som en tant och att jag ser ut som Tomas Di Leva och så vidare. Jag förstår naturligtvis att det framstår som underligt SvD och Aftonbladet väljer två tjejer som ser på detta vis när det finns massor av tjejer i världen som man skulle kunna ta i stället. Tjejer som dessutom inte ser ut som tanter eller Thomas Di Leva. Detta, som så mycket annat elände, bör givetvis förklaras med den rigida svenska arbetsmarknaden. Vi är båda anställda och det blev väl billigare för Schibstedt att använda oss än att leta upp helt andra tjejer..

Nå. Det var dagens ironiutbrott. Nu över till dagens text. Idag skriver jag om preventivmedel för sådana vars byxor enligt lag ska behållas knäppta.

Men problemet med sexualbrottslagen är också att den använder ord på ett sätt som riskerar att påverka tilltron till rättssystemet. Brottet våldtäkt är inte samma sak som det de flesta associerar med ordet. Detsamma gäller övergrepp och utnyttjande. Orden krockar med uppfattningen om dem.

Vid 19 års ålder träffade en ung man sin flickvän på 13 och ett halvt år. Han var – enligt vittnesmål från tjejen själv och från hennes föräldrar – omogen för sin ålder. Han, inte hon, var sexuellt oerfaren då de träffades. Hon, inte han, tog initiativen som ledde till att han förlorade sin oskuld med henne. Hon, inte han, var den som ordnade med att skaffa kondomer på ungdomsmottagningen. I höstas dömdes den tjugoårige killen för sexuellt utnyttjande av barn. Denna dom har den här killen nu att bära med sig genom livet. Känns det som en rättvis beskrivning av vad han har varit med om?

Terrängen är kuperad och vi försöker låtsas som om underlaget är plant. Det går inte. Vårdpersonalen är ute i verkligheten och måste fälla avgöranden varje dag. De har både att skydda och hjälpa barnen, men också att behålla deras förtroende och behandla dem med respekt när de kommer till mottagningen med en stark vilja.

Ska bli programledare jag tralala!

2009-04-15T16:12:00.004+02:00

Dåligt med aktivitet här på bloggen och rätt låga varv på ledarsida + blogg också. Om ni tycker att jag har verkat lite lat på sistone så är det feltyckt. Jag har ägnat lite tid åt den här lilla satsningen. Imorgon börjar vi! Läskigt, men kul. Ska försöka grilla Östros. Ska även försöka titta in i kameran och inte blygas och hålla på.

Förresten fyller jag år idag. Hurra för mig!

Det blev så dystert....

2009-04-10T12:31:00.003+02:00

Det förra inlägget kändes som ett alltför dystert sätt att ta påsk. Och eftersom jag bara hunnit blåsa ur, men ännu inte måla, årets påskägg får ni tillsvidare hålla tillgodo med föregående års alster.
Glad påsk, nu far jag till skärgården en sväng!

As

2009-04-10T10:48:00.003+02:00

Noterar att flera medier i dagarna publicerar en nytagen bild på Patrick Swayze, nu nere i 47 kilo och döende i cancer i bukspottskörteln. Det är samma bild överallt, jag tänker inte länka. En typisk paparazzibild, tagen på avstånd och allt det där. En typisk cancerbild. Så där ser vi helt enkelt ut när vi närmar oss slutet.

Men. Vilken sorts människa jagar en döende man på gator och torg för att få bildbevis på hans förtvinande? Hur går det till i huvudet på denne fotograf när han rättfärdigar sitt värv? Vad skyller han på? Mat på bordet? Sådan är branschen? Taskig barndom? Är man kändis så är man?

Ett as är han som gör det.
Ett as är han som får mig gråta över att han finns och förmörkar min människosyn.
As är de som publicerar.
Jag vill slå dem. Hårt.

Just tax!

2009-04-09T20:51:00.003+02:00

En yngling med "a dream in is heart and a MacBook" har lagt upp följande kreativitet på Youtube. Med hjälp av Lady Gaga går han till storms "against racking up devastating national debt and massive government expansion".
Nej, det är inte proffsigt eller überfiffigt. Men ändå charmerande.

Ett land jag minns

2009-04-09T12:00:00.004+02:00

Jag vet mycket väl att barnfilmer kan vara minst lika kul för vuxna. Men jag är inte en sådan som väljer att se barnfilmer när jag ska på bio. Många vuxna gör ju det. Och så pratar de om animering och nördar på om teknik efteråt. Eller konstaterar att "filmen rymde mycket som kunde tilltala vuxna också", vilket känns som världens larvigaste motivering till varför man väljer att se en barnfilm. Är man ute efter filmer som tilltalar vuxna känns det som om filmer för vuxna är ett säkrare kort än, säg, Råttatouille. (Som jag för övrigt har sett och tyckte var trevlig.)

Men så finns det ju undantag. Idag upptäcker jag att Till Vildingarnas land av Maurice Sendak ska bli film och blir helt till mig. Den boken tyckte jag om att bläddra i. Jag ska inte påstå att storyn i sig är etsad i min själ, minns inte om det fanns någon särskild sensmoral. Nej, poängen var väl mer eller mindre fantasins härlighet. Bilderna. En helt särpräglad och egen värld av fult och vackert i ett. Mycket tilltalande för såväl barn som vuxen.
Utan att ge mig in på nördigheter hoppas jag att kombinationen animering och dockspel gör boken rättvisa. Man får säga att det ser lovande ut. (Musiken är lite störig, sänk ljudet.)

Antivirus

2009-04-03T21:17:00.003+02:00

I eftermiddags kollade jag trailern för Sacha Baron Cohens kommande film hos Motpol. Nu ser jag att klippet är försvunnet och numera vare sig går att bädda in, länka till på Youtube eller för den delen ens betrakta på Youtube.
På grund av "upphovsrättsanspråk från NBC Universal".

Okej. De vill alltså hålla sin reklam hemlig? Se till så att den inte sprids på något obehagligt och viralt sätt.
För vad kunde väl vara värre än om den presumtiva publiken liksom spred ordet om filmen?

Man blir mållös. Det är så dumt att klockorna stannar.

Kan man få kvitto på det?

2009-04-02T23:15:00.003+02:00

Handlar det verkligen om 41 000 miljarder? Nej,där har förstås Den hälsosamme ekonomisten har rätt, det gör det inte. Mycket är pengar som flyttas runt lite hit och dit.
Men ändå, ekonomisten har räknat på saken och kommit fram till att det blir ungefär 25 000 kronor per person om vi delar upp "den största makroekonomiska stimulansen världen någonsin har sett" på medborgarna som bidrar. Inte så farligt i och för sig - om det gör nytta.

Det är väl just där om:et som gnager lite. What if vi inte blir så värst stimulerade? Gäller ångerrätten?
Jag tar nog gärna ett kvitto, för säkerhets skull...

Å så tar vi lite naket....

Tipstack Apokalypsmannen.

Knarklingo

2009-04-02T18:04:00.003+02:00

Är det inte något drogförhärligande över hur Gordon Brown presenterar G20-mötets resultat?
Jag menar, "den största makroekonomiska stimulansen världen någonsin har sett" ska alltså "injiceras"?
Jamen Lucy in the sky på dig med herr Brownie.

Kul på jobbet

2009-04-01T18:56:00.003+02:00

Mycket just nu, men kul. Häromdagen, till exempel, var jag på utbildning och stod på alla fyra och skällde som en hund. Så kan det gå.
Annars har jag skrivit saker, som vanligt. I måndags en liten betraktelse över mitt nya partytrick - en tändare som inte går att tända, inhandlad i EU-parlamentet i Strasbourg.
I dag försöker jag mig på att lägga ner Barnombudsmannen, en quest som påbörjades redan på ledarbloggen i går.
Eller ja. Om man ska vara ärlig tar jag där avstamp i en gammal story, återberättad här på bloggen för sisådär ett år sedan. Av någon anledning kom jag att tänka på den stunden när jag läste BO:s rapport...

Och idag fick jag en knäpp och skrev en ny text till Warren G:s Regulate, på temat G20-mötet, där världens främsta regulators nu möts.
Jag menar, när krisen nu nått 90-talets djupa dalar är det ju helt följdriktigt att vi besjunger den med 90-talsrap, no?

Lilythrills

2009-03-28T15:15:00.002+01:00

Det är en låt som jag misstänker att man tröttnar på snabbt. Men strunt samma. Just nu har jag en crush på Lily.

Jag är också med och är kritisk...

2009-03-28T13:13:00.004+01:00

– Jag har förtroende för Wanja Lundby-Wedin som LO-ordförande, men jag är också med och är kritisk till bonus, höga lönenivåer, pensionsvillkor...

Mona Sahlin försöker slå två flugor i ett uttalande i Ekot.
Fast det gör å andra sidan alla these days, så varför skulle inte också Sahlin göra det? De politiska bonusdebattskommentarerna kan sammanfattas så här, från höger till vänster:

Hejhej. Jag är djupt kritisk till verkligheten och det sätt på vilket jag bidrar till den.

Om våglängder någonstans mellan 400 och 700 nanometer

2009-03-28T10:46:00.004+01:00

Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret, brukar det heta. Ett ordstäv så gott som något denna dag då vi tydligen ska släcka ljuset i en timme. Av någon outgrundlig anledning har det blivit debatt av saken. Folk är liksom för och emot Earth Hour. Varför då? Det är väl bara att strunta i att delta. Eller släcka en annan kväll. Eller följa Fredriks listiga tips.

Jag begriper inte varför man orkar jaga upp sig över jippokampanjer. Mycket av protesterna förefaller mig vara nån sorts agg på autopilot mot tom välvilja. Jag kan sympatisera med antipatin mot poserande symbolhandlingar, men man ska inte underskatta att det finns kraft i opinionsbildning. Det för säkert nåt gott med sig såtillvida att en det kan funka som påminnelse om att det är dumt att slösa energi. Å andra sidan, nej, självklart. En Earth Hour löser ingenting. Men det är är det väl heller ingen som har påstått? Själv kommer jag att delta - i den meningen att jag inte ens är hemma och inte har för vana att lämna lägenheten upptänd.

Ungefär den poängen försökte Stockholms miljöborgarråd Ulla Hamilton (M) göra i P1 igår när hon och oppositionsborgarrådet Yvonne Ruwaida (MP) hade en hetsig diskussion om saken, med anledning av att Stockholms stad inte deltar. Ruwaida var rejält förbannad, varpå Hamilton undrade om Ruwaida verkligen tyckte att det fanns någon mening med att åka in till stadshuset på en lördagkväll när det inte är någon verksamhet där bara för att tända ljuset och släcka det igen.

Nej. Det vore verkligen poänglöst. Och det är förstås alltid risken med jippon, att det blir tomma gester, snarare än verkliga insikter. Men, opinionsbildning via kampanj fungerar bevisligen. Ty jag funderade på det där på väg hem i går kväll. Runtomkring mig i Sumpan finns ett par större kontors- och företagslokaler som har tänt precis hela tiden. Ett stort hus på andra sidan gatan belyser skrivborden dygnet runt. Frisören ett kvarter bort släcker aldrig. Mitt bidrag till Earth Hour blir kanske i stället att agera besserwisser och helt enkelt höra av mig till dessa ställen och be dem fundera över sina belysningsvanor.
Gesten är mindre, varken global eller särskilt slående. Men den är nära mig, den är personlig och därmed mindre tom.

Laakso släcker inte, men i stort sett håller jag med honom.

Småkär i EU

2009-03-25T17:15:00.003+01:00

Okej. Det här är en fullständigt meningslös bloggpost, men nåt måste ju bloggas så då blir det följande. Jag är på visit i EU-parlamentet i Strasbourg, vilket har resulterat i att jag har kärat ner mig lite i EU.
Alltså, vi talar inte om en villkorslös och hängivet beundrande kärlek direkt, men ändå. En spirande förälskelse, som jag faktiskt inte hade väntat mig. Parlamentet är mycket mer öppet och mycket mindre stolpigt än vad jag hade förväntat mig. Här pågår kort sagt en förbannad massa politik - på ett sätt som känns vitalt, trots att det är tungrott.
I like it.

Frågan är dock om detta är en förälskelse som kan frodas trots avstånd. We'll see.

Husdjurstankar en söndag

2009-03-22T11:54:00.003+01:00

Häromveckan fick ett av mina favvodjur igelkotten lite dålig publicitet när smittskyddsläkare i Skåne kopplade salmonellautbrott bland barn till kottar. För att motverka kottarnas skamfilade rykte måste jag dela med mig av denna lilla film, där en husdjursigelkott käkar morot.

För ja, man kan tydligen ha igelkottar som husdjur, upptäcker jag efter lite googlande. Det förefaller dock inte vara vettigt att plocka en igelkott ute i naturen, afrikanska pygmévarianter ska det vara. Och naturligtvis finns det en hel uppsjö sajter för kottägare, till exempel en International Hedgehog Association, en Hedgehog Central, eller, på närmre håll en Igelkottar.se.
Hmm. En igelkott hemma i lägenheten? Så här funkar det, tydligen.
Tål att tänkas på...

Den konservativa bacillen

2009-03-22T08:52:00.003+01:00

I januari lämnade Naser Khader sitt parti Liberal Alliance och förklarade detta med att han kommit på att han inte var liberal, snarare socialliberal. I veckan går han till Konservative Folkeparti. Om detta funderas det lite idag.

Å andra sidan är veckans utveckling kanske inte så förbluffande som man skulle kunna tro. Redan när Ny Alliance bildades figurerade ordet socialkonservatism som ett av ledorden. Och ser man till vad Khader också sa när han motiverade sitt avhopp i januari blir tråden ännu rödare.

– Då vi stiftade Ny Alliance såg jag framför mig ett brobyggarparti, ett värdeparti, ett integrationsparti. Ett parti i linje med det jag kämpat för i många år. Men jag lyckades inte hålla fast vid den visionen.

Om jag ska våga mig på en fri tolkning av det hela lyder den ungefär som följer.

För väldigt många sitter det väldigt långt inne att erkänna att de bär på den konservativa bacillen. Man kopplar konservatism med reaktionärt bakåtsträvande och känner sig därmed tvungen att hålla distansen. I själva verket finns det betydligt fler som när konservativa böjelser än det finns folk som faktiskt uttalar det.

Khaders vision är egentligen ett utmärkt exempel på vad som skulle kunna känneteckna ett modernt konservativt parti. Att bygga broar handlar ju sällan om radikalitet, snarare om en lite mer eftertänksam och pragmatisk inställning till de politiska skeendena.

Hej då Kurt Lundgren

2009-03-21T18:27:00.006+01:00

Bloggosfären har förlorat en bråkstake.
Kurt Lundgren, som grymtat, grälat och ironiserat från Östra Ölands fria horisont har gått bort. Han var inte okontroversiell, men jag uppskattade honom, han var rolig. För lite drygt ett år sedan förklarade jag varför det var orättvist av Expo att lista honom som nån simpel och korkad islamofob i en bloggpost betitlad I griniga gubbars försvar.
Nu är vi en grinig gubbe fattigare.

In youth it was a way I had, to like poems like these...

2009-03-16T00:12:00.003+01:00

Det är lite synd om mig. Känner mig krasslig, sover och sover. Vaknade nyss ur febrig slummer. När man ägnar dagen åt sådant kan det vara trevligt att dra fram gamla antologier som tummades i högstadiet och gymnasiet och hitta favoriter från förr. Till exempel den här som jag minns att jag fick göra en tolkning/översättning till svenska av på en engelsklektion. Vill dessutom minnas att jag blev rasande nöjd med resultatet, som väl finns i någon pappershög av minnen någonstans. Nå, i alla fall.

Indian Summer
In youth, it was a way I had
To do my best to please,
And change, with every passing lad,
To suit his theories.

But now I know the things I know,
And do the things I do;
And if you do not like me so,
To hell, my love, with you!

Jag tycker fortfarande om den och mycket annat av Dorothy Parker, förstås, men något krockade på ett lustigt sätt när jag läste den nyss. Hela poängen med de få raderna är ju hur ungdomlig osäkerhet och behagsjuka förbyts i självständighet och självkänsla med åren.

Fast är det inte en ironisk twist att det här är den sortens dikt man älskar som allra mest när man är 18 år?
Då tyckte jag den signalerade kvinnlig mognad och styrka. Nu finner jag den en smula tonårig. Självständigheten låter lite påklistrad, lite mindre trovärdig idag än då. Eller så finns det för få lads with theories nuförtiden...

On an unrelated note så hade jag en text om Louise P:s finfina bok idag.
Back to bed.

Tihi

2009-03-13T11:20:00.001+01:00

see more Political Pictures

Jobbar som snobbar

2009-03-10T19:13:00.002+01:00

Det är inte alls dumt att ha flippat en burgare eller två på Mackedonken, det ger rentav klirr i kassan i framtiden. Om detta och jobbsnobberi och lite annat resonerar jag på dagens sida. Klipp som tillhör texten finns för övrigt att beskåda här.

Idag har annars varit en dag i runtrännandets tecken. Bland annat besökte jag Aftonbladet, där det pratades nya och gamla medier tillsammans med medpanelisterna Fröken Opassande, Herr Uppstuds, jag själv, Mymlan, Kalle Jungkvist samt Jan Helin. Om vi sa något vettigt återstår att se, det dyker väl upp på Aftonbladets web förr eller senare. Jag gissar att jag som vanligt pratade för fort och att jag misslyckades med att stå still. Men något vettigt sades nog, om inte annat att döma av det faktum att vi fortsatte prata en lång stund efter att kameran stängts av, vilket brukar vara ett gott tecken.

Ge mig!

2009-03-09T13:52:00.006+01:00

Hallå?!? Södra teatern? Fasching? När ska n i ta hit henne?!?
Jag vill ha sett Miss Platnum live innan årets utgång, begrips? Bara att få höra en balkanversion av Sexy Back är värt åtskilliga hundralappar.

Hela klippet här.

Tänk på ditt rykte!

2009-03-08T19:03:00.005+01:00

Det är Internationella kvinnodagen. Som vanligt spretar det än hit än dit. Å ena sidan duktighet och å andra sidan flickor som inte får gå i skolan. Samtliga frågor som kan lyftas precis vilken annan dag som helst. Själv orkar jag inte riktigt engagera mig och inte heller välja vilken fråga som är viktigast på denna dag.
Dock skulle jag vilja omdefiniera uttrycket "Tänk på ditt rykte!" i sammanhanget kvinnor och sex. Föreslår härmed att uttrycket hädanefter ska tolkas som syftande på ryktet om den egna personens färdigheter gällande sex. Alltså.

Det enda rykte en kvinna ska behöva vårda är ryktet om hur förbannat bra hon är i sängen.

Den tror jag vi kan vara överens om, no? Självfallet gäller devisen även män.

Och så sänder jag ett glatt tack till Louise för trevligt releasekalas samt lika glada gratulationer till nedkomsten av Klassisk feminism.

Fredligt åt fanders

2009-03-07T14:52:00.004+01:00

Jag vill vara i helgläge, men kan inte riktigt låta bli att motvilligt följa rapporteringen från Malmö. Det verkar ju gå precis som väntat, det vill säga åt fanders. En hormonstinn yngling står och hoppar på en polisbuss och visar sitt långfinger för människorna nedanför. Exakt hur detta budskap är tänkt att nå eller drabba staten Israel är oklart, men med den bedriften i bakfickan lär han väl i alla fall få ligga ikväll.

DN har ett klipp där en reporter intervjuar lite folk från den icke-stenkastande delen av demon. En av de unga demonstranterna lyckas med sitt uttalande sammanfatta exakt vad det är som är så dumt med hela resonemanget bakom här aktionen.

- Israelerna får inte komma och bli glada här.

Med den här logiken är det väl dags för demonstranterna att börja syna landets gränser. Det kan ju dyka upp glada turister eller affärsmän från Israel. Jag har också hört att ibland lyckas israeliska artister ta sig in och det är ju fullt möjligt att de dessutom är glada vid sitt besök. Det är ju en förbannad tur att vi inte håller Eurovisionsschlagerfestival i Sverige i år.

Vill du att vi går gemensamt eller vill du gå ensam? Tala om vilka planer du smitt...

2009-03-05T07:37:00.005+01:00

Gnäller idag på översynen av alkohollagen som damp ner i går och landade i att vi gör ungefär ingenting alls. Förmynderipolitiken fortsätter precis som vanligt - och värre. Även de liberaliseringar som var väntade uteblev. Suck.

Och i går skrev jag för övrigt om Konstfacks utredning, men framför allt var det kanske en önskan om mer respekt för det gemensamma.

"Sen när är det tecken på stor bildning att utan åtskillnad vörda allt som görs i konstens namn? Är det ens konstens önskan att samhället reagerar på allt som görs med underdånighet för att det är konst? Det kan jag inte tro. Provokationen är ingenting utan sin reaktion.

Låt mig ta ett plumpt exempel, som syntes flimra förbi som tittar-sms när frågan diskuterades i SVT:s Debatt nyligen. Det stod: ”Hitler var ju konstnär, kanske var alltihop bara en installation.”
Jämförelsen är gräsligt osmakligt, jag vet, men den har en jobbig udd. För utan moraliska och etiska avvägningar, vad hindrar egentligen påståendet? Och vem ska våga verka obildad?

Man kan inte betrakta medmänniskor som kasperdockor i konstens tjänst. Liksom journalister förhåller sig till etiska spelregler finns det anledning för konstnärer att väga syfte mot tillvägagångssätt. Det finns nämligen ett vi att förhålla sig till.

För mig är individen viktig, men det innebär inte att jag inte sätter stort värde på kollektiva ansträngningar. Av någon anledning har det som vi kallar det gemensamma kommit att tas fullständigt för givet. Som om vi vaknade en dag och så bara stod det där. Sjukhusen. Kollektivtrafiken. Utbildningsväsendet.

Det kollektiva uppfattas allt oftare som ”deras”, ”någon annans”, ”maktens”. Och då är det fritt fram att slå sönder det, ta det, håna det. Det är säkert bekvämt. Revolutionär, konstnär, fritänkare, visionär. Skönt att vara lite på marginalen. Smidigt att visa det med en t-tröja.

Andra, som inte vågar välja marginalen, nöjer sig med att betrakta dess invånare. De läser kriminalromaner eller tittar på dokusåpor och förundras över världar där det ”alltid är rätt att säga precis vad man tycker och tänker”. Där man kommer undan med plattityder om djungelns lag eller motstånd.
Ja, vi inte bara förundras, vi beundrar modet. För gud så skönt och fritt det verkar där, i den frivilliga marginalen. Allt kollektivet säger åt dig kan du besvara med ett välriktat långfinger.

För du bryr dig inte om deras lagar. Deras löjliga tunnelbanevagnar. Deras idiotiska företag och branscher. Deras töntiga moral. Du behöver inte dem.
Enda frågan är väl då, varför ställer du krav på dem?"

Tvåbarnspappor, trebarnsmorsor och konsulter

2009-03-03T11:25:00.003+01:00

En insändare som handlar om hur himla tryggt och bra det känns att socialdemokraterna styr landet på exakt rätt sätt från signaturen "Glad tvåbarnspappa" är inte alltid just detta. Det fick jag erfara många gånger om när jag delade min tid lika mellan att ledarskribenta och hantera/redigera en insändarsida. Och jag är definitivt inte ensam. Fråga en insändarredaktör i vilken landsortstidning som helst, särskilt under ett valår.

Bara att googla en insändare som känns misstänkt räcker förvånansvärt ofta för att inse att exakt samma insändare finns publicerad i andra landsortstidningar över hela Sverige. Kanske från "Glada trebarnsmorsor" istället, men i övrigt likalydande intill varje kommatecken. Då vet man att insändaren är centralt producerad. Under valrörelsen 2006, liksom i alla andra valrörelser, förekom de flitigt.

Var dessa insändare "äkta"? Bakom signaturerna dolde sig säkerligen faktiska morsor och farsor. Engagerade i socialdemokraterna visst, men även s-folk är ju folk, och med största sannolikhet var det också helt sant att de var glada över att s regerade. Efter valet förbyttes de massproducerade texterna och nu var det istället "Arg pensionär" som frekventerade spalterna. Även här finns det ingen anledning att ifrågasätta vare sig ilskan eller PRO-medlemskapet, men ändå förtas äkthetsintrycket av dupliceringen.

Det bär helt enkelt de flesta redaktörer emot att publicera insändare som redan tryckts i såväl Östersund som Kristianstad. Vill partier och intresseorganisationer, som ju har ett försprång i debatten bara i kraft av storlek, status och resurs, vara med finns det faktiskt debattsidor och dessutom lyxen att bli intervjuad i den vanliga nyhetsrapporteringen. Insändarsidorna vill vi som sållar inflödet på gärna reservera för "vanligt folk".

Fast det ska erkännas. Det är inte lätt, det där med att urskilja vanligt folk. Ibland är de ju konsulter, gudbevars!
Om detta skriver jag idag, bland annat apropå DN:s ledare i går.

Alla som får lön bör misstänkliggöras?

2009-03-01T13:47:00.002+01:00

Jahaja. Vissa som engagerade sig mot FRA fick betalt. På vilket sätt gör det de andras engagemang mindre värt? För övrigt räcker det att ta en titt på de summor som nämns för att finna DN:s granskning ganska ointressant. En annons, lite fix med att slänga upp några websidor är väl ungefär vad man får för såna slantar. Om DN hade avslöjat att Putin hystat in miljoner i FRA-motståndet hade det varit intressant. Men inte ens det hade det förändrat min inställning till lagen i sig.

För övrigt kan jag avslöja att jag definitivt drog mitt lilla strå till den stora stacken jag med. Och tänka sig, jag fick också betalt!

En pr-konsult väljer sina uppdrag. En ledarskribent väljer liksom en bloggare sina ämnen. Det finns något mycket märkligt i det här perspektivet att åsikter är till salu. Så är det faktiskt väldigt sällan. Det är en jäkla skillnad mellan att som modebloggare slänga upp en post om nåt random sminkmärke bara för att man får lite gratisgrejer och att engagera sig politiskt fullständigt tvärs med sin uppfattning. Det senare tror jag är ganska ovanligt. De flesta av oss människor gillar att leva i ett hyfsat fredstillstånd med våra samveten.

Dragshow och vårkänslor

2009-02-23T22:41:00.004+01:00

Det har kommit mer ur maskinens maskineri. Svensk hiphop in drag, det måste älskas.

Den som delar min förtjusning i hiphop blir kanske också glad av den nya sajten My Best Friend is My Grind.
Detta plus Medina-tipset häromdan = jag tror bestämt att det blir en bra vår, kanske rentav ett bra år.

Art for art's sake

2009-02-21T12:15:00.006+01:00

Men ser man på! Jag har inte bloggat på en vecka. Vilken tur då att det sista blogginlägget bjöd på fin pausmusik.
Nå, jag tänker inte blogga nu heller, även om det finns nåt frö till konstig bloggpost om, eh livet och allting, i bakhuvudet.
Det får gro en stund till. Meanwhile kan jag konstatera att sedan postningarna om kulturen och högern respektive vänstern ökade på min ganska blygsamma trafik något så är vi nu tillbaka i normaltillståndet, då en liten grupp trogna tittar förbi då och då och resten kommer hit via underliga googlingar. Som till exempel den aningslösa: eskort + oskuld eller varför inte den mystiska: indien, urin, kolsyra.

Annars har jag liksom många andra uppehållit tankarna en hel del vid två parallella debatter, nämligen den om NUG samt den om kulturens kvalitet. Det blev en lång grej på ledarbloggen. Delar av den klipper jag in här.

"Själv gick jag med i facebookgruppen "Mer skattepengar till Konstfack". Mest för att poängtera att det är (eller borde vara) omöjligt att ha en tydlig linje när det kommer till skattemedel versus konst i största allmänhet.

NUG förstörde det vi gemensamt betalar till och åsamkade oss kostnader. För detta fick han sin examen. Vägen till denna examen har också den kostat skattepengar. Men även om det inte gick en enda skattekrona till några konstakademier och det inte fanns någon kulturpolitik alls så skulle konsterna ändå kunna ta våra slantar i anspråk, tro mig.

Ta Lars Vilks verk Nimis, Arx och Omfalos som riksbekant exempel. Dessa fördes upp olovligen och missbrukade således ett slags offentligt rum, om än ett naturdito. Utan tvekan hamnade en del av notan för de långdragna juridiska processerna kring konstverken hos skattebetalarna. Numera lockar det 30 000 besökare per år. Det går helt enkelt inte att hålla en tydlig linje när det kommer till diskussionen skattepengar versus konst. Det vore inte heller särskilt smart att försöka.

Men detta är inte detsamma som att man måste gilla NUG och hans konstverk. Ändå verkar det långtifrån självklart att man ska få vara vara kritisk och ogillande. Allra minst är det självklart för Lena Adelsohn Liljeroth. I DN Kultur förklarar Jessica Kempe att kulturministerns tydligt negativa hållning till NUG film är lika med att hon ”underblåser också ett populistiskt förakt för den gränsöverskridande konsten.”

Jaså minsann? Det är intressant att detta sägs just nu. Parallellt pågår en annan kulturdebatt, det faktum att ordet kvalitet inte nämns i de föreslagna nya kulturpolitiska målen. Inte bra, säger debattörerna. Var är visionen, varför talar inte Alliansen eller kulturutredningen om vad man vill med konsten och kulturen? Varför säger man inget om vad som är kvalitet? Vad är kultur för dig, ministern? Svara nu och svara rätt!

Jag kan till viss del hålla med. Jag tycker att man borde våga sig på att tala om kvalitet. Om så bara genom en smygformulering om att kvalitet är fina grejor det.
Men, kulturutredningen gör inte det. De vet nämligen att följande trio är kuggfrågornas kuggfrågor.

Vad är kultur?
Vad är konst?
Vad är kvalitet?

Det visste inte Lena Adelsohn Liljeroth. Hade hon vetat hade hon anlagt en oberörd min och sagt ”Ingen kommentar” eller möjligen ”Mhm, det här väcker tankar och känslor.” I stället blev hon arg och reagerade. Nu löper hon gatloppet.

För hur vågar hon påstå att hon vet bättre än NUG vad som är konst?
Hur kan hon hävda att hans konst inte skulle vara just kvalitet?
Tänk om det är hon som inte begriper ett smack!?

Ja, tänk om…

NUG:s eget intresse verkar vara i det närmaste noll. I Expressen kan man läsa om en essä (vetenskaplig, åtminstone enligt uppgiftsbeskrivningen) han skrev under sitt sista år på Konstfack – även den på samma tema som ”examensarbetet”. Förutom två sidor bestående av orden ”bla bla bla bla bla” skriver han bland annat följande:

”Om det kostar samhället så jävla mycket, skit i att tvätta bort det, folk har väl ganska bra om man har tid att gnälla över att en yta färg har bytt yta, stackars bostadsrätt!”

samt

”Jag vill känna det jag gör, ha det i balans både fysiskt och psykiskt, och det uppnås lättast för mig genom att måla en back-jump målning i 5 minuter på tuben”

L’art pour l’art? Snarare l’art pour l’artiste.
Och uppsatsen, den fick betyget godkänt. Lagom kvalitet, således..."

Hela texten här. Och när man läser kan man ju alltid lyssna på den här dängan.

Var är Dr Long John när man behöver honom?

2009-02-15T18:11:00.006+01:00

Jag fick ett litet trevligt vykort med ett målat motiv föreställande Sundbyberg från min tandläkare. Han menar att det är dags för återbesök. Kortet har även ett förslag på tid för detta besök.
Det är ju inga konstigheter, även om varken jag eller min plånbok är helt eniga med tandläkaren om att det är dags för återbesök. Vad som däremot irriterar mig på är att jag förväntas ringa och påpeka denna oenighet. Om jag inte gör det tänker min tandläkare debitera mig för uteblivet besök. Mejla kan jag såklart inte göra.

Vad är det för sätt? Han kan väl inte bara pådyvla mig en kostnad sådär hur som helst? Tänk om jag var bortrest. Eller lat. (Vilket jag är, har haft kortet med telefonnumret i handväskan i tre dagar och fortfarande inte kommit till skott.)

Var är alla bra tandläkare? Var är Dr Long John? Så här hade han aldrig gjort.

Den som har Spotify rekommenderas följa länken ovan till Dinahs version.
Andra får hålla till godo med Bette Midlers cover här nedan. Lite kortare, lite mer utagerande, lite mindre het.

Men världens bästa tandläkarlåt är det, nonetheless.

Njae

2009-02-15T13:34:00.003+01:00

Hörni Knuff!
Ni har blandat ihop Åsorna lite nu tror jag...

...Och en kulturkänga åt höger

2009-02-14T23:25:00.007+01:00

I min förra bloggpost återanvände jag Åsa Linderborgs svepande språkbruk där Timbrohöger och höger är samma lika. Det stämmer såklart inte, men å andra sidan gör Timbrohöger och höger ofta samma svepande gest med begreppet ”kulturvänstern”.
Hursomhaver. Några av de debattörer jag länkade till som exempel på ”Timbrohögern” företräder inte Timbro, utan sig själva. I Timbros egen kommentar till kulturutredningen ligger fokus på ett par saker som de tycker är bra – saker jag för övrigt delar Timbros positiva syn på. Det betyder dock inte att jag med självklarhet kan sägas ingå i det ”nyliberala Timbrogänget” på alla fronter, vilket Tvärdrag med samma ivriga kampretoriska språkbruk som Linderborg nu gör gällande.

Min gissning är att det finns ganska mycket som Timbro ogillar med Kulturutredningen, även om de inte fokuserar på det negativa i sin kommentar. Utredningen har tex föga likheter med smedjans senaste rapport Kulturförvandling observerad, i vilken ståndpunkten de facto är att blotta existensen av en kulturpolitik är kontroversiellt.
Jag har inga problem med att förstå, respektera och lyssna på argument för den ståndpunkten. Jag gillar dessutom att diskutera det och uppskattar att någon driver debatten från detta håll.
Men att påstå att Timbro och dess vidare krets, med Linderborgs ord ”Timbrohögern”, skulle representera all höger är helt enkelt fel. Eller i Linderborgs fall, eftersom hon förmodligen vet detta, jättelistigt.

I själva verket är merparten av högern mycket mer pragmatisk än så när det kommer till politiken. Den pragmatiska högern har som politikskapare den fördelen att den inte bedriver kamp, utan respekterar för kulturen viktiga värden som tex yttrandefrihet och inte är lika benägen att ge kulturen ideologiska skyldigheter, som till exempel Åsa Linderborg med flera på vänsterkanten gärna gör.
Därmed inte sagt att olika delar av högern inte förtjänar kritik. Såväl "Timbrohögern" som andra.
Nu kommer lite sådan.

* Ett problem med såväl Timbrohöger som kulturkonservativ dito är att man så obetänksamt ger Åsa Linderborg vatten på sin kvarn om kulturhat. Högern har ack så lätt att falla ut i vredgad och ganska ideologiskt ologisk argumentation när den konfronteras med konst den inte gillar. Då kommer plötsligt harangerna om ”Han som.., hon som.., det där jättekonstiga “så kallade” konstverket som.., den där dumme dumme kommunisten.., kisserskan i Umeå, Anna Odell, Dror Feilers blodbassäng och hela Operan gudbevars...”
Och plötsligt, i hettan, blir också dessa enskilda konsthändelser bevis för att kulturpolitiken kanske borde tas bort ändå, trots allt.
Det är inte trovärdigt.

För jaaaa! Det finns exempel på skitdålig, irriterande, stötande konst och skitdåliga, irriterande, stötande konstnärer. Konst som jag finner obegriplig. Konst som du finner obegriplig. Men inte ens om man checkar av samtliga punkter på tio i topp-listan över exempel som regelmässigt måste dras som argument mot allt vad kulturpolitik heter blir jag imponerad. Inte heller håller jag andan i väntan på att någon av dessa debattörer ska ifrågasätta skattemedlen som betalade exempelvis Lars Vilks tvååriga arbetsstipendium från Konstnärsnämnden.
Aldrig har väl högern med sån liv och lust försvarat konsternas frihet som när han satte in sin treeggade udd mot såväl yttrandefrihetsbegränsare och fundamentalister som feg och inskränkt konstvärld?

Well. Låt mig då påpeka att den ”kulturvänster” som då skällde ut Lars Vilks efter noter för rondellhundsprojektet visserligen gjorde det på allehanda korkade sätt som inte minst bevisade den bristande respekten för yttrandefrihet, men jag såg ingen av dem hävda att Vilks var ett levande bevis för all kulturpolitiks avskaffande.
Man skulle i och för sig syrligt kunna säga att det beror på att vänstern älskar skatteuttaget mer än yttrandefriheten, men dock: De använde inte detta grovhuggna och situationsbundna argument. Det gör däremot högern gärna när tillfälle bjuds. Detta irriterar mig.

* Nå. Timbro kan faktiskt tänka sig lite kulturpolitik och statlig finansiering de också, men önskar då mer av marknadens/konsumentens/individens styre över denna politik. Till exempel talas det i ovan nämnda rapport om vouchers. Åter andra har förordat kulturcheckar. Emellanåt får jag också mejl från läsare som önskar sig sådana. Här gäller samma som vanligt. Jag tycker inte att diskussionen är ointressant. Jag ser inga behov av att spotta och fräsa om kulturhatande höger om man säger så…

Men jag är skeptisk. Åtminstone om kulturcheckarna är tänkta att VARA kulturpolitiken, inte bara ett inslag i den. Att bara köra med kulturcheckar innebär att helhet och långsiktighet försvåras för en mängd kulturverksamheter. Kulturchecken skulle du och jag förmodligen använda för att köpa till exempel en teaterbiljett med. Men innan biljetten finns har det ju hänt lite andra grejer. Det har kanske repats på en scen, det har fixats med kostymer och det har byggts scenografi… Vilket kostar checkar.
Okej. Jag vet. Detta är inga konstiga förutsättningar. Varför skulle inte kulturen kunna planera sin ekonomi och ta betalt för det den gör som vilket företag som helst? Det är en god poäng och många konstnärer och kulturskapare är dåliga på att göra just detta - ta betalt. (Vilket är en av anledningarna till att jag välkomnar att Kulturutredningen lägger en del förslag kring saker som skulle kunna hjälpa till att göra kulturföretagandet mer lukrativt.)

Samtidigt antar jag att tanken med kulturcheckar är att ett sådant system har mer marknadsmekanik. Dvs att kultur som folk vill ha överlever, medan den folk inte vill ha får gå hädan. I motsats till när kulturpolitiken gör staten till en smakdomare som bestämmer åt folk att teater och opera ska överleva, trots att fler gillar Liza Marklund-böcker. (Eller ja, Marklund var kanske dåligt exempel just nu, men ni hajar…)

Ja, jo. Marknaden är bra. Men, å andra sidan uppfattar jag det lite som poängen med kulturPOLITIK att faktiskt frisera marknaden lite. Till exempel för att man vill ha lite mer mångfald i utbudet? Mer mångfald, mer kultur, mer folkbildning, mera allt. Helt enkelt lite fler punkter på skalan mellan den billigaste kulturen som kan produceras i stort sett ideellt/gratis (typ den här bloggen eller en trubadur med sin gitarr) och den förvisso produktionsmässigt dyra, men också för konsumenten överkomliga kulturen (till exempel film som tack vare massproduktion och eller välkända aktörer & regissörer kan bära sina kostnader.) Det är i alla fall anledningen till att jag tycker att kulturpolitik ska vara mer än checkar. Ja. Så jävlig är jag. Jag vill ha mer mångfald än vad marknaden i lilla Svedala kan erbjuda.

Och förresten. Om man förespråkar ett checksystem har man ju redan accepterat förekomsten av en skattefinansierad kultur, eller hur? Det ser jag ingen anledning att göra om man inte samtidigt anser att detta ska åtföljas av, japp, en politik. Att enbart plocka in skatter för att omvandla dem till checkar låter lite inkonsekvent, som ett onödigt krångel för absolut ingenting.

Det är ju knappast för nöjet att trycka checkar som snart sagt alla länder i hela västvärlden bedriver någon sorts kulturpolitik.
Nej, det är för att det råder en hyfsad enighet om att det finns kultur och konst värd att lägga en kollektiv hacka på. Jag säger hyfsad, för det är ju en ständig diskussion om vilken folkbildning, kulturvård och konstproduktion som ska få åtnjuta skatteslantarna. En fajt om vilka värden som är "bäst" och mest värda, en fajt där konsten som sagt ofta blir ideologiernas och/eller smakernas tillhyggen.

* Vilket leder oss in på de kulturkonservativa. De kan gilla checkidén (mest för att de vill jävlas med ”kulturvänstern”), men de pillar alltid in brasklappar. De kulturkonservativa har nämligen identifierat vad som alltid bör stå ”utom tävlan”. Således ska runstenar, kyrkor och gravhögar samt väl valda mästerverk ges en särställning och få åtnjuta skattepengar utan checksystem.

Jahaja. När kultur- och konstobjekten blir gamla blir liberalen kulturkonservativ. Och nu hittade du plötsligt ett område värt lite politik, alltså? Törs man gissa att det beror på att du inte känner dig trygg med att överlämna runstenarna åt checkinnehavarnas omdöme och gunst? Missförstå mig rätt. Jag tycker definitivt att man ska kulturvårda och kan i den meningen joina den kulturkonservative i kampen mot mossans angrepp mot runskriften. Men jag tycker inte alls att det är lika självklart logiskt att skattslantar ska gå just till vård av sådant som vi numera eliminerar medelst idog klottersanering eller genom böter för olaga affischering…

Mig veterligen finns det inte många länder där staten inte lägger några slantar alls på kultur, men låt oss låtsas att det finns. Då kommer flera av de dyrare kulturformerna, tex scenkonst, ändå vara beroende av stöd utöver den enskilde konsumentens betalningsvilja, exempelvis i form av mecenater etc.
Så har det alltid varit. Konsumenten om det inte är bara mecenaten själv, kommer ju alltid in sist, när verket redan är klart. De första riskpengarna måste komma någonstans ifrån. Som gåva, som sponsring, som statliga stöd eller som gemensam ansträngning från civilsamhället.
Man kan förstås föredra att BARA konsumenterna BARA civilsamhället eller BARA privatpersoner/mecenater bidrar till kulturen av någon ideologisk anledning. Så är tex många rädda för näringslivets inblandning för att de helt enkelt är lite rädda för företag och kommers, medan andra ser en långt större ofrihet i att staten har sin tumme på konstens födkrok.
Eftersom båda sidor har sina poänger föredrar jag en kombination av samtliga - konsumenter, näringsliv, civilsamhälle, privatpersoner och stat - eftersom jag tror att detta ger kulturskaparna bäst förutsättningar att vara fria och hoppa mellan olika intressen lite efter vad som passar det verk han/hon för närvarande vill förverkliga. (Och att kulturutredningen lägger lite extra tyngd vid civilsamhället är bra eftersom det är dåligt uppmuntrat i Sverige.)

Jag tycker inte att det är någon särskilt ”Timbrohögersk” syn jag har, även om jag ibland förleds att tro det när jag tar del av utpräglade vänsterinlagor som Åsa Linderborgs eller merparten i Tvärdrags senaste nummer.

Jag tycker inte heller att det är någon särskilt ”kulturvänstrig” syn jag har, även om jag ibland förleds att tro det när jag debatterar med folk av mer utpräglat ”Timbrohögerskt” snitt.

Faktum är att jag tror att min syn på kulturen och kulturpolitiken är ganska okontroversiell och vanlig, utanför den rätt knäppa kulturdebatten. Eller?